Susanna

the end.

2009-01-03T00:32:00.001+01:00

Jag har lackat ur på blogger.

susannaandren.wordpress.com är mitt nya hem.

Frankly, my dear, I don't give a damn.

2009-01-01T19:45:00.003+01:00

Kaffe och Borta med vinden till frukost.

Nyårsdagen, Älvsjö.

Bra musik 2008.

2009-01-01T17:18:00.012+01:00

Frida Hyvönen - Silence is wild

Britta Persson - Kill Hollywood me

Jenny Lewis - Acid tongue

Kelley Polar - I need you to hold on while the sky is falling

She and him - Volume one

We are soldiers we have guns - get up, get out

Parken - Länge leve Parken

Magnetic Fields - Distortion

Men enligt last.fm är ändå Fleetwood Macs "Everywhere" den låt jag lyssnade mest på förra året.

Gott nytt år.

2009-01-01T14:11:00.004+01:00

Nyårsafton, Lagerbielkes väg, Älvsjö.

Street smarts.

2008-12-19T11:21:00.013+01:00

Älvsjö

MARK KOZELEK - "The Finally LP"

2008-12-18T20:38:00.009+01:00

SKIVRECENSION

INDIECOUNTRY

The Finally LP hålls samman av en stämningsfull och intim känsla. Perfekt för mörka vinterdagar. Fast hade det varit het sommar hade skivan fungerat alldeles utmärkt i roadtripstereon, också.

Albumet är en samling coverlåtar som Mark Kozelek, frontfigur i både Red House Painters och Sun Kil Moon, spelat in på olika samlingsskivor.

Favoritspåret är ”New Partner”, i original av Will Oldham (a.k.a Bonnie ”Prince” Billy a.k.a Palace Music och så vidare). För här utökas kombinationen gitarr och Mark Kozelek med en diskret körstämma som gör en otrolig skillnad.

Albumets enhetlighet gör tyvärr att variationen fått stryka på foten. Mark Kozelek har en fin countryröst, även om den låter mer som att ”allt är hopplöst och jag orkar inte bry mig”, än ”allt är fruktansvärt lidande som jag behöver gråta ut över”. Men bara gitarr och sång blir ensidigt i längden. Det halvtimmeskorta albumet känns längre.

”Det är inget upplyftande”, som min mor skulle ha sagt. Men, sammanfattningsvis, inte desto mindre njutbart för det – för en stund.

Svenskan och en gammal clementin.

2008-12-18T14:48:00.010+01:00

Det här med att ha ett hem innebär vissa saker. Så när jag vandrar in i en livlös lägenhet med ett ekande kylskåp känns det inte riktigt som hemma. Posthögen innanför dörren var inte så stor som jag trodde att den skulle vara. Ingen vill oss någonting...

Konstigt bara att Svenska Dagbladet låg på hallmattan när jag vaknade i morse. Visserligen kan vi ha nappat på något slags månadserbjudande. Men nu? En enda tidning har vi fått den senaste månaden - och det var just i dag när jag är här för en 60-timmarsvisit. Det var en trevlig upptäckt, och frukostmackorna (med smöret som luktade mysko) blev mycket godare med morgonläsning.

Jag hittade också en minst månadsgammal clementin i en väska. Min första tanke var: "Varför har jag en fejkplastclementin?", innan jag förstod att de blir stenhårda av att inte skalas och ätas upp. Men den luktade inte illa. Hade jag haft tre stenhårda clementiner hade jag kunnat öva på jonglering.

Hemma, var ligger det någonstans?

2008-12-17T18:20:00.007+01:00

Jag sitter på bussen, mastodontresan, på väg hem till Stockholm från Göteborg. På fredag reser jag till Örebro och på söndag återigen hem till Göteborg. På tisdag drar jag tillbaka till Örebro. Örebro skulle kunna vara hemma. Men grunden är inte riktigt tillräckligt välbyggd för det.

Men vad som är hemma är intressant. Nu är jag uppenbarligen på väg till mitt hem. Lägenheten där Andreas och jag har alla våra saker, nåja det mesta, och betalar hyra. Visserligen är det ett andrahandskontrakt - men inte desto mindre ett hem. Vårt hem.

När jag suttit på skolan de här veckorna, inne i Göteborg, säger jag att jag ska åka hem när jag sätter mig på bussen till föräldrarhemmet i Partille. Det är kanske inte så konstigt. Det är många som har två hem. Och föräldrarhemmet/n kallar många för hem så länge föräldrarna bor kvar där man växte upp.

Vad som är konstigt är att när man är ute och reser har man också ett behov av "hemmet". När Hanna och jag var i Dubai pratade vi naturligtvis om saker hemma (i Sverige). Men också om att "nu räcker det med sol och bad, nu åker vi hem till hotellet".

Enligt underbara NE är definitionen av hem "stadigvarande bostad" eller "institution för vård och service". Jag kan inte påstå att hotellrummet i Dubai stämmer in på någon av de båda beskrivningarna, vad man än har att säga om till exempel inredningen i rummet.

Så, kan någon ge svar?

JULIE VENUS - "Julie Venus".

2008-12-03T21:31:00.003+01:00

ur NA

SKIVRECENSION,

ELEKTRONISK POP.

Örebro-franska Julie Venus debutalbum sparkar igång riktigt ordentligt. Introt till ”I’m thinking it over” är medryckande och sätter en hög standard.

Visst följs inledningen upp med ytterligare åtta spår som alla har någonting lockande. Det kan vara en schysst synthslinga eller en kaxig basmelodi. Men alltför ofta stannar det bara vid bra intentioner.

Det låter helt enkelt inte fullt så bra som det skulle kunna göra.

Första singeln ”Livin’ it up” uppmärksammades rejält förra året, bland annat i P3, och bidrog till hypen som nästan hann dö ut innan skivan nu släpps. Och kort sagt bjuder debuten på sval, intelligent danspop. Men kylan tränger på för mycket. Jag saknar ett visst mått av mod, personlighet och värme.

Bärbara konserter.

2008-12-03T18:09:00.009+01:00

Min gamla skolfranska är inte särskilt bra. Därmed kan jag tyvärr inte förstå allt (säkerligen) briljant och intressant på La Blogotheque. Det handlar om musik, så mycket hajar jag, och jag är helt förälskad i deras Concerts à emporter.

(Min franska är ändå på den nivån att jag funderade lite över om det egentligen ändå skulle vara en grav accent (`) över a:et i Consert à emporter - när det inte var det i youtube-klippets rubricering. Jag hade rätt. Bokstäverna i klippet är för övrigt versaler och lämnar inte utrymme för en grav accent.)

Konceptet är att de går runt i någon stad någonstans med en eller flera artister som drar en låt på öppen gata eller torg, framför kameran.

Fridas visor.

2008-12-02T14:36:00.006+01:00

Frida Hyvönen gör mig aldrig besviken. Silence is wild är årets bästa skiva. Den fick mig att njuta och slappna av på stranden i Dubai, och somna på hotellet om kvällarna. Jag kommer aldrig att tröttna.

Från Fridas visor till Fridas visor av Birger Sjöberg. Som till exempel "Släpp fångarne loss, det är vår", här något modifierad av bästa farbröderna Hasse och Tage.

Stranddagar.

2008-11-15T15:22:00.005+01:00

Två dagar på stranden. Så skönt har vi fått ha det eftersom vi rivstartade med arbetet härnere förra veckan. Men det är klart att man inte stänger av nyfikenheten eller empatin för det. Varje taxichaufför och försäljare har sin egen historia. Det är helt ofattbart vilka livsöden som får människor att söka sig till Förenade Arabemiraterna.

Vår parasollman på stranden är en oerhört snäll karl från Sri Lanka. Han och hans fru har jobbat i Dubai i snart tre år. I hemlandet bor den trettonåriga dottern med farmor. Tack vare föräldrarnas arbetsmigrering kan hon gå i en ordentlig skola.

Han visar oss en bild på en söt flicka med två flätor. Det är ett skolkort. Han hade en son också. Men honom förlorade de i tsunamin.

I plånboken har han också en bild på sig själv, från tiden innan flytten till Dubai. Det är en man som ser mycket mer välmående ut än den vi pratar med.

Nu väger han säkert tio, kanske femton, kilo mindre än då. Och den olivfärgade huden är nu nästan svart av utomhusarbetet - hela dagar i solen. På tre år ser han ut att ha åldrats tio. Men han har i alla fall sin fru här i Dubai. Det är få förunnat. Kanske är det därför han alltid är så glad och trevlig.

Hey yo, hey ho

2008-11-12T18:12:00.009+01:00

Och så tror ju alla att vi är ryska prostituerade också. Det är en parentes, dock en som påverkar vår vardag rätt rejält. Män ropar efter oss på gatan - på arabiska, engelska och ryska.

På hotellet väntar manliga gäster i lobbyn för att kunna åka hiss tillsammans med oss och fråga vilket rumsnummer vi bor på. Häromnatten ryckte dessutom en av dem helt sonika i vårt dörrhandtag när vi låg i våra sängar och försökte somna.

Det är lite obehagligt, så klart. Men det känns som att snubbarna i receptionen slutat tro att vi säljer våra kroppar på gatan. I början var de riktigt bryska mot oss. Nu möts vi i bland till och med av ett leend när vi ber om vår nyckel.

I går var vi i emiratet Sharja, där vi hälsade på en svensk familj som bott i landet i 20 år. Då åkte vi dessutom över gränsen till Ajman, där vi köpte två vinflaskor i "ett hål i väggen". Mamman i familjen, som var vår chaufför vid tillfället, försäkrade oss om att det var lugnt och att ingen skulle sätta dit oss.

- Det är polischefen i Ajman som driver försäljningen, sådär vid sidan av.

Den gyllene staden.

2008-11-09T15:28:00.012+01:00

Så satt vi där i bilen på väg ut till Sunapur - den lägerliknande arbetarförorten som hyser fyra till femhundratusen indier, pakistanier och folk från flera andra länder. Befolkningen är ungefär lika stor som Göteborgs. Det är en hel stad men utan en enda kvinnlig invånare. Dessutom är alla inklämda på ett område som inte känns större än Slottskogen. Vi har svårt att uppskatta storleken. Det var hela tiden bråttom hit och bråttom dit så att ingen vakt skulle upptäcka oss.

Klockan är ungefär fem och solen börjar gå ner över den gyllene staden. Sunapur är ett hindi och betyder 'golden city' berättar vår guide, tolk och chaufför Khaled. Fullproppade vita bussar bildar köer på de primitivt utbyggda vägarna. Arbetare väller ur bussarna som sen vänder tillbaka till staden för att hämta upp fler. Transporterna är gratis, det ingår - precis som boendet i Sunapur. Alla hus är märkta med företagsnamn. De som bor i en viss byggnad "tillhör" ett visst företag, som oftast har med fastigheter och bygge att göra.

Vi hamnar i ett vitt rum på botten i ett trevåningshus fyllt av sovrum. Här bor två busschaufförer i 45-års åldern. De har båda bott och arbetat i Dubai sedan nästan 20 år tillbaka. Snart får det räcka.

- När mitt nuvarande visum går ut, då går jag i pension, säger en av dem.

Han ser äldre ut än vad han är med sitt kritvita skägg. Men de här två är lyckligt lottade. De har inget fysiskt påfrestande arbete och tjänar 3 000 dirham i månaden, ungefär 6 000 svenska kronor.

Det är betydligt mer än den 22-årige byggnadsassistenten som vi träffar en stund senare. Han tjänar 1320 svenska kronor i månaden. Även om det finns billiga mataffärer i Sunapur, och även om han lever på bara ris så är det dyrt i Dubai. Ungefär 600 av de 1320 kronorna går till mat och 300 till telefonsamtal hem till Bangladesh. De återstående 420 kronorna sparar han. För hans dröm är att starta en egen affärsverksamhet i hemlandet.

Det är bara med hjälp av den drömmen han orkar med arbetet i Dubai. Det är långa dagar, runt 12 timmar långa skift och sammanlagt 30 minuter rast.

- Det går bra, det är okej...det är bättre än ingenting, säger han.

Samtidigt sitter vi nu och läser magasinet Time Out Dubai. Förutom artiklar och reportage innehåller den bland annat bostadsrättsannonser. En tvårumslägenhet vid Dubai Marina har ett utgångspris på 3,7 miljoner dirham - nästan åtta miljoner kronor. En villa i oerhört lyxiga Emirates Hills med sex sovrum, swimingpool och utsikt över golfbanan ligger på runt 80 miljoner kronor. Och en enrummare på 29:e våningen i världens högsta byggnad Burj Dubai kostar nästan 18 miljoner kronor.

De som köper liknande bostadsrätter är såna som vår guide Khaleds chef. Han har 22 bilar hemma i garaget, bara för att han kan och har råd.

Dubai.

2008-11-08T09:44:00.004+01:00

Av någon konstig anledning befinner vi oss på reportageresa i Dubai, Hanna och jag. Vi fick för oss att göra examensjobbet som utrikeskorrespondenter. Det är svårt. Och Dubai är lite jobbigt och vi har en konstig, orolig känsla i magarna.

Överallt indier. Var man än går: indiska byggarbetare, indiska pashminasjalförsäljare, indiska affärsmän och indiska restauranger. Och överallt män. Ofta är vi de enda kvinnorna på en gata. Ibland skymtar en afrikanska, någon ryska eller en arabiska i burka.

Här finns och syns otrolig rikedom. Samtidigt väldig fattigdom. Alla taxichaufförer saknar sitt Pakistan eller Indien, har varit här i fem, sex år och längtar efter grönskande hemstäder och benämner Dubai som "artificial".

Dessutom är här fult, även om den växer för varje dag när vi upptäcker små guldkorn. Det finns ett par kvarter som har någon slags personlighet och charm. Men den oroliga, lite illa till mods och obehagskänslan består. Så bor vi också på ett skabbigt hotell i kvarteret Deira, som är något slags äldre kvarter (läs: inte skyskrapor eller köpcentrum utan gamla souks). Vi är troligtvis de enda kvinnliga gästerna på hotellet - där det för övrigt luktar urin i lobbyn. Dushdraperiet har inte blivit tvättat på fem år, i toaletten bor det kryp och i går tog vi livet av en kackerlacka som kröp på sängkanten.

De bästa stunderna är när vi nästan glömmer var vi är och varför (prestationsångest, ni vet). Som på Basta Art Café, som är en fantastisk oas mitt i staden där trafiken inte hörs. Då somnar vi nästan i soffan när böneutropen skallar från den närliggande moskén. Det är också skönt att ta tvåkronorsbåten över floden, i stället för att åka taxi runt halva stan, tillsammans med alla arbetarna. Då fläktar det skönt, vi känner pulsen av staden och de historiska vingslagen från den handelsväg som floden än gång var.

Stranden är naturligtvis ett avslappnande utflyktsmål. På fredagar är de flesta indiska (bygg)arbetare lediga. I går kom de i busslaster till den öppna stranden utan inträdeskostnad, bara för att bli bortkörda. "They're wearing long pants" var badvakternas ursäkt, men det verkliga motivet tycks vara att undvika blandningen av rika turister och fattiga migrantarbetare.

De indiska männen tycks annars tillbringa sin ledigdag åt att strosa runt tillsammans i grupper om ungefär sex. De håller varandra i händerna, kramas, går arm i arm eller annat som för att uttrycka sin vänskap. Det är fascinerande och oerhört gripande. I dag ska vi snart försöka ge oss ut till lägren där de bor. Lägren som hyser hundratusentals men som inte ens finns utsatta på kartan.

I bland behöver man bara byta racket.

2008-11-02T17:21:00.008+01:00

Andreas och jag har spelat badminton några gånger i höst. Jag har alltid varit peppad inför, haft det tokkul den första kvarten men sen har mitt tålamod och pepp trutit. Det är inte kul när det är så uppenbart ojämnt.

Jag har smält att vi fått anpassa poängräkningen så att jag vinner ett set om jag tar åtta poäng, Andreas behöver ta hem 15. Jag har däremot inte kunnat smälta att jag måste kämpa så himla mycket mer, att jag måste ta i enormt mycket för att få en långboll över nät och därmed inte hinna tänka efter och kunna placera bollen taktiskt - BARA för att jag är en liten tjej på 1 och 65 och för att han är en stor karl på 1 och 90 (tänk er räckvidden!). Jag har inte velat erkänna att jag som kvinna är svagare. Det bär så jäkla mycket emot.

I dag var jag mispepp redan innan vi började spela. Av någon anledning valde vi dock att byta racket "bara för skojs" skull. Jisses! Det var som en helt annan Susanna som sprang fram och tillbaka. Plötsligt kunde jag göra stoppbollar (utan att bollen studsade bara en knapp decimeter från racket) och långbollarna blev långa på riktigt. Mitt racket är tydligen ett jäkla skitracket.

Nu känns det lättare att erkänna att jag inte är lika fysiskt stark som Andreas. Men när jag vann en boll i dag så var det verkligen jag som kämpat bra, med ett fullgott badmintonracket, och inte Andreas som slarvat.

Det är ju också det som är grejen med det här med feminism: att få tillgång till lika bra racketar, liksom.

magiskt.

2008-11-01T16:45:00.004+01:00

Covern överträffar originalet, något ofantligt.

"Come on Petunia" - the Blow

"Every little thing she does is magic" - the Police

As In RebekkaMaria - "Queen of France"

2008-10-30T19:07:00.010+01:00

Härmed är debuten avklarad som kortformulerande musikrecensent åt Nerikes Allehanda.

RebekkaMaria Andersson är en svenska som gör musik i Danmark och är självutnämnd drottning av Frankrike. Solodebuten bjuder på elegant, dansant och basig electropop.

RebekkaMaria är inte lika kaxig som franska Yelle eller sockersöt som norska Annie, men där någonstans hamnar hon.

Men så sjunker tempot successivt och melodierna är mer svårsmälta. Övergången känns inte klockren. Däremot landar det hela i det avslutande titelspåret som låter som en studsig Billie Holiday ackompanjerad av elektrifierat honky-tonkpiano.

Läs en något längre version på NA:s menysida, där finns också mitt betyg utsatt.

"Yours truly"

"Bångstyrig plastfolie avhyses"

2008-10-30T09:20:00.003+01:00

Jobbkamraterna tipsade om en fantastiskt underhållande annons på blocket. Här följer ett utdrag:

Jag stod där på Coop, i valet och kvalet, funderade, övervägde och tänkte - och kom till slut fram till att Coop X-tra var värdiga en chans. Jag menar - inte skulle de väl sälja en oanvändbar plastfolie? Det kan förstås vara handhavandefel, även om jag har VÄLDIGT svårt att tro att så skulle vara fallet, men jag blir inte klok på hur denna plast ska hanteras. Jag har försökt och jag har misslyckats. Jag har försökt igen, och jag har misslyckats igen. Nu ger jag upp! Jag säljer av denna (för mig?) tvivelaktiga produkt, till förmån för Toppits GLAD-pack. /.../Jag säljer denna plastfolie till högstbjudande. Kan även tänka mig att byta den, eller åtminstone använda den som dellikvid, mot en Electrolux Hushållsassistent, av modernare snitt. Den uttrasslade 2,5 meter långa biten, nu i form av en plasthög, medföljer, om så önskas.

Läs mer här.

sjutusenfyrahundratjugo.

2008-10-27T23:39:00.009+01:00

7 420 är inte en bra publiksiffra när AIK spelar hemma på Råsunda.
Visserligen var kvällens match relativt betydelselös, mot inte så publikdragande Örebro och i vinterkyla. Men vad tusan! AIK är en av Sveriges största fotbollsklubbar. Vad är det som händer?

Det finns många teorier. För dålig spelkvalitet och för få kända (t.ex.landslags-) spelare, höga priser, ökat läktarvåld, tråkiga arenor som inte känns inbjudande (för till exempel barnfamiljer) och dåliga resultat för storstadslagen...

Eller har klubbarna på något sätt misslyckats att förvalta supportrarnas passion och intresse? Jag har ingen aning, ställer bara frågor.

Syrlig tunga.

2008-10-26T14:13:00.010+01:00

I went to a cobbler to fix a hole in my shoe,
he took one look at my face and said: I can fix that hole in you.
Fantastiskt!

psst. Det är Ben Gibbard (Death cab for cutie) som hälsar på hos Jenny Lewis.

Shoutout.

2008-10-24T22:57:00.003+02:00

Skitljud och förskräcklig bild men en fantastisk låt med världens mest medryckande och dramatiska stick.

Soundtracket till Girls just want to have fun är en pärla.

rokatonkadonkadonkadonkdonk.

2008-10-23T22:31:00.007+02:00

Emiliana Torrini är min absoluta favoritisländska artist med en italiensk pappa.

"My heart is beating like a jungle drum, rokatonkadonkadonkadonkdonk."
Lyssna: Emiliana Torrini - Jungle Drum

Mamma Mia.

2008-10-23T16:37:00.010+02:00

Jag har undvikit Mamma Mia. Jag är varken förtjust i musikaler eller Abba. Men så blev det en dag över i Göteborg och mamma mia och jag gick på bio. Passande nog käkade vi grekiskt till lunch innan. Och väl i salongen vände inte maten i magen. Jag sjöng visserligen heller inte med i låtarna, som tanterna i stolarna intill.

Mamma Mia är underhållande och Meryl Streep är ju naturligtvis alltid fantastisk (även om jag inte tycker att hon sjunger sådär bra som alla säger). Och så Stellan! Det är ju han själv, och inte rollfiguren, som lallar runt där på den grekiska ön - lite malplacerad och på jobbsemester.

Men det blir ju lite mycket Abba, alltså. Lite otippat gillade jag däremot masscenerna. Speciellt den när alla bruttor på den grekiska ön sjunger Dancing Queen och härjar. Det är det där med körsång. Jag är svag.

Lucy Love.

2008-10-22T19:09:00.005+02:00

Jag sitter och filar på min recension av As In RebekkaMarias skiva Queen of France, och inleder den sedvanliga klickavidaredansen när jag kollar upp lite på webben. Då upptäcker jag dagens musiktips. Electrohiphopdanskan Lucy Love - Skandinaviens svar på Uffie?!

No comments.

2008-10-21T21:00:00.007+02:00

Johan Mjällby kommenterade den sjukt händelserika matchen mellan Fenerbahce och Arsenal tillsammans med Lasse Kinch. Bilden hackade, arenaljudet likaså. Men Johan Mjällby - vilken underhållare.

Efter Arsenals 1-0 borta mot Fenerbahce:
"De öppnar upp dem som soligt smör. De bara rinner igenom."

Efter Arsenals 2-0:
"Styrelsen är nog på väg ner nu."

Arsenal vann till slut med 5-2.

Vårtecken.

2008-04-05T14:44:00.011+02:00

Första balkongfrukosten i värmande solsken.

Första icke förkylningsnysningarna och svidande ögon.

Första dagen man har på sig vårjack och inte huttrar av vinden.

Första utgångskvällen man slipper frysa fötterna av sig i nätta skor på väg till "stället", som man gör om vintern för att man inte vill discodansa i fodrade kängor.

Heden vs. Örjan

2008-04-02T20:56:00.016+02:00

Jag såg Kopparbergs/Göteborg mot GAIS P-16 i lördags. Det var sjukt roligt. Långt mycket trevligare än lagommysiga Halmstad mot Gefle. Det trots att jag på Örjans vall satt i en varm hytt och på Heden stod i snålblåst.

På Heden bjöds det på öppen och underhållande fotboll. Och ett göteborgsk spel som bådade gott. Lotta Schelin hoppade in och inte syntes några problem med skadan. Drivet, farten och styrkan var där. Riktigt imponerande, som vanligt. Johanna Almgren visade upp finfin teknik, spelförståelse och passningssäkerhet. Det ska bli kul att följa henne under en, förhoppningsvis, skadefri säsong. Framförallt såg mittlåset mer stabilt ut än någonsin, mycket tack vare nyförvärvet Jane Törnqvist.

Jag tror att Göteborg blir farliga i år. De allsvenska tränarna tippade laget som femma. Jag tror trea. Umeå blir svåra att rubba och Linköping kan inte ha tokotur med skador två år i rad. Jag hoppas på en jämn serie, som avgörs i slutomgångarna. Vi får se hur långt den önskan räcker.

Radiosporten gjorde en insats som heter duga i ett försök att behandla de allsvenska starterna jämlikt.

Start me up

2008-03-30T23:59:00.006+02:00

En hel vinter går man utan Allsvensk fotboll. Man saknar den inte riktigt. När den sista slutsignalen blåstes på hösten var jag precis lagom mätt och belåten. Och under svenska uppehållet ser jag spansk, italiensk och engelsk fotboll på tv - och saknar den svenska ännu mindre.

Förra veckan var det smygpremiär med Supercupen. IFK Göteborg mot Kalmar och jag undrade var tempot, tekniken och spänningen var. Jämfört med de stora ligorna i Europa är det så segt och det blir så uppenbart när det nalkas allsvensk premiär efter en tom vinter. Jag blir sällan premiärnervig eller sugen.

Men så sitter jag där på Örjans Vall och ska se en redan på förhand medioker premiärmatch. Och medioker är ordet. Varken tillknäppt tråkmatch eller briljant anfallsfotboll. Men på något sätt ändå underhållande. Så där som bara liveidrott kan vara. Speciellt fotboll.

1-0 till Halmstad som kanske var snäppet vassare än Gefle. Peter Larsson var enorm i försvaret och Fribrocks mål var vackert. Men i övrigt fanns mycket mer att önska. Nye holländaren Prent var okej men brassen Anselmo behöver nog mer tid för anpassning.

Gefle var passivt. Gefle som journalister ofta förutsätter går in för att ta en poäng på bortaplan - en fördom de blir irriterade på. Men är det så konstigt att tro så när anfallen rinner ut i sanden för att tre, fyra Geflesnubbar kämpar mot sju, åtta försvarande Halmstadspelare? Oremo visade några trick, Berggren sprang på med sin specialsko och nyförvärvet Jawo var pigg och anfallsvillig till och från. Woxlin var stabil på mitten också, resolut och säker, men i övrigt stoppar jag inget i minnesbanken.

Fem riktiga chanser på hela matchen, ett mål och några fina finter. Det var allt. Det räckte dock gott för att tina mitt frusna fotbollshjärta.

1990-nånting, det var back in the day.

2008-03-27T21:18:00.005+01:00

TV4 torsdagen den 27 mars 2008 känns som TV4 1996.

Kockduellen 19.30, visserligen med Peder Lamm istället för dåtidens Staffan Ling. Pest eller kolera. Senare under kvällen: Bo Landin. Tydligen har han kravlat ur sitt ide någonstans på Antarktis och skramlat ihop ännu en dokumentärserie. Jag tyckte inte ens om honom som tolvåring.

Men tv-rösterna i bakgrunden ger ändå en nostalgisk känsla. Perfekt att packa till. I morgon bär det av till Göteborg igen. Men först ska jag avverka ett arbetspass innan lunch.
03.45 ska jag upp och hoppa.

Bitterfitta.

2008-03-19T22:38:00.015+01:00

På tågen fram och tillbaka till Stockholm lättläste jag Bitterfittan av Maria Sveland. Det är ju inget mästerverk men en lagom intressant och uppfriskande bok. Som vanligt när jag läser så kallad feministlitteratur, blev jag en bitterfitta jag också. Verkligen. (När jag hade läst Nina Björks Under det rosa täcket var jag konstant på krigsstigen i flera veckor. Det är bra.)

Jag pratar rättvisa när det kommer till minsta detalj. Göteborgshelgen präglades mer av mina (skrämmande) bäbisdrömmar och jämställdhetsprinciper inom förhållandet, än av kärlekssaknande hångel. A. hakade i viss mån på och diskuterade. Det är trevligt. Jag håller med Maria Sveland. Att vara bitterfitta kan vara bra - man reagerar och blir förhoppningsvis arg och högljudd efter den första bittra smaken i munnen.

Hur som helst. Bitterfittig har jag varit, så jag trodde jag hörde i höre i dag när jag kallades för hora. Jag trodde att jag hörde i höre och att jag blivit så bitterfittig att jag tror det värsta om alla av manligt kön. Jag gick i alla fall trottoaren fram, trött efter jobbet, på väg till mataffären. Så mötte jag en sån där typisk 16-årig kille. Med slappa byxor, kanske joggingbrallor, keps på huvudet och träningsväska över axeln. Precis när vi möttes och gick förbi varandra hörde jag honom viska "Hora". Lågt, lågt.

Sen fortsatte vi gå åt våra olika håll. Till skillnad från Maria Sveland kommer jag inte ihåg alla gånger jag kallats för hora, eller ens om de är så många. Men i dag hände det och jag lär glömma det igen. Det var ju bara en viskning. Sådär lagom hög att jag skulle höra den eller ens tro på att den yttrats. Och bitterfittan i mig sållar minnen för glatta livet.

Jag gick vidare och köpte avocado. Det jag lägger i minnesbanken från i dag är den fantastiska varma koppen-middagen + tre knäckemackor med avocado och citronpeppar på.

prostituerad man.

Femtitusenjär.

2008-03-13T23:34:00.007+01:00

Jag hade fått en utbetalningsavi från mitt energibolag. Jag skulle få tillbaka 54,61 kronor. Det kändes lite segt att behöva springa till en bank innan förste april, som var sista datumet, och när man väl var ledig en förmiddag - eftersom banker bara har öppet när alla jobbar. OCH för en sådan fjuttig summa. Men jag kände att mitt superekonomiska jag skulle gnälla över mig själv (i alla fall någon gång i juni när jag säkerligen kommer vara utfattig) om jag inte tog tag i det.

MEN det var nära att jag hade gått med rejäl vinst. Jäkla bankbrutta som upptäckte sitt felknappande. När jag loggar in på internetbanken nu ikväll så står det där, retligt:

080313 Insättning 54 361,00
080313 Rättelse - 54 361,00
080313 Insättning 54,61

Äntligen på allvar.

2008-03-12T07:57:00.006+01:00

Jag ska inte tjata om det, för det har sagt så många gånger, men vad skönt det är att ishockeyslutspelet har dragit igång. Till slut. Och det märktes ju i går kväll att det gällde så mycket mer. Att det gällde någonting konkret. Radiokommentatorerna vittnade om starka känslor, härlig läktarstämning och stundom fantastiskt spel. Då kommer jag på att jag ju gillar hockey.

Fast det är lite att ta i med en matchserie med som mest sju matcher. Då kan det bli som ett miniatyrscenario à la 55-omgångarsserien; man kan "vila" ett par matcher och gå vidare även om man inte är på tårna med en gång. Segt.

No one belongs here more than you.

2008-03-11T20:09:00.013+01:00

Miranda July (<--klicka!) är enastående.

Me and you and everyone we know är en sån där film som jag önskar att jag inte hade sett - bara för att få se den för första gången igen.

Hennes novellsamling No one belongs here more than you (<--klicka!) beskriver en liknande, pastellfärgad och i grunden vacker värld. Hennes särdrag är hennes speciella berättarröst och att hennes huvudpersoner är helt vanliga människor. Eller är de det? Miranda July har en förmåga att ge sken av att hennes figurer är normala, nästan överdrivet normala, torra, enkla människor - som råkar ut för lite märkliga saker i sina liv. Men egentligen tror jag att människorna inte alls är så omärkliga. Måhända inbundna, eftertänksamma eller osynliga, men inte som vilka som helst. Jag tycker inte heller att ögonblickshistorierna är så speciella som vid en första anblick. Så det kan vara tvärtom, men jag är som sagt inte säker.

Hur som helst är det en blanding av vardaglighet och abnormitet, stort och smått liksom dröm och verklighet. Allt kryddat med tillbakadragen humor och finurliga formuleringar. Jag läser novellerna högt för mig själv, bara för att få uttala de bisatser och betoningar som hon snickrat samman.

Jag är med andra ord svag för Miranda July. Jag läser hennes novellsamling såsom jag glufsar i mig en godispåse med läckra karameller. Jag vill ta en i taget, försöker spara mig och suga på dem länge. Men jag kan inte hålla mig och slukar allesammans i ett svep. En efter en, så snabbt som möjligt.

Och så lite film.

2008-03-11T00:07:00.013+01:00

Jag är periodare. Men är vi inte alla det? Den senaste tiden har det blivit en del tittande på film för mig. Eller i alla fall mer än vanligtvis. Det har varit en salig blandning med allt från hemska, men ändå tittbara Wallander på tv4, till både gamla och färska Oscarsbelönade filmer.

Ett axplock:

I heart Huckabees: ***
Vad är meningen med livet? Hur är allt uppbyggt? Är vi individer som drabbas av enskilda händelser och alltings jävlighet; eller är vi alla del av någonting större, något fungerande, ganska fint där allt och alla påverkar allt och alla? Detta är en väldigt märklig film med en gedigen ensemble: Jason Schwartzman, Mark Wahlberg, Dustin Hoffman, Jude Law och Isabelle Huppert (Pianisten). Men det hjälps inte. Jag får hjärtsnörp av tempot och tycker inte att tokigheten är så charmig.

There will be blood: ***
En fantastisk film - egentligen, men det är någonting som fattas. Daniel Day-Lewis är fantastisk, musiken är väldigt bra liksom fotot och scenerna storslagna. Jag tror att det är någonting med själva historien som stör mig, eller helt enkelt bara inte intresserar mig tillräckligt.

Ping-Pongkingen: **
En skolklass med hyperaktiva grabbar och lärare som talade högt med varandra. Det var mitt sällskap i biosalongen. "Vilken konstig film". Jag kan hålla med, även om jag höll det inne. Jag tycker att den är lite för långsam och torr för att hålla hela vägen. Jag tyckte ungefär detsamma om regissören Jens Jonssons hyllade tv-serie God morgon alla barn. Det är schysst att han skapar en egen värld, likt Roy Andersson. Jag drömmer mig dock inte med/bort/in i den.

4 månader, 3 veckor och 2 dagar: ****
Fantastiskt skådespeleri och dramatik. Några scener är riktiga guldkorn (som en vid ett middagsbord, vilket ju ofta är succé, med repliker som studsar hit och dit) medan andra är mer svårsmälta; vissa är onödigt långa och dokumentärlika. Jag tappar däremot aldrig tålamodet, jag bara funderar över det faktum att jag vanligtvis hade gjort det. Men det är en väldigt bra skildring av livet i den rumänska diktaturenpå åttiotalet. Övergripande handlar den egentligen om politik och förtryck - men utan att någonsin tala om det. Det är bra film.

Joy Division: ***
Anton Corbijns Control är en favorit bland mina senast sedda filmer. Den här dokumentären, som jag såg på dokumentärfilmfestivalen Tempo, har en annan vinkel och berättar inte riktigt samma historia. Visst är berättelsen om Ian Curtis, hans familjeliv och älskarinna med. Men fokus är, i alla fall inledningsvis, på musiken och dess karaktär - som ett resultat av det nordengelska livet, sent sjuttiotal. Joy Division lät Manchester. Som pubarna, gatorna, smutsen och fattigdomen. Och det är fantastiskt intressant. Men dokumentären är inte så snygg och formatet ganska trist. Dock ska skaparna ha beröm för att de grävt fram så mycket bootleg- filmer och bilder. Det ger en starkare känsla av "på riktigt", vilket annars kan vara svårt för mig att känna. Jag som lyssnat på Joy Division sen jag var 14 och alltid sett på alltsammans som någonting mytiskt, eller i alla fall "för längesen".

Ormar.

2008-03-10T21:43:00.007+01:00

Förträffliga Kobra i sitt allra bästa slag. Jag var lite tveksam efter förra veckans program. "Har den gamla ormen gått och blivit trött?" Men i dag var jag nöjd....väldigt nöjd. Kanske berodde det på glaset rödvin - drucket helt och hållet i Fröken H:s ära. Kobra+rödvin är hennes thang. Och jag saknar henne en del.

Uppföljningen nu är också en trevlig reptil. Wildbirds & Peacedrums andra album, The Snake, har slingrat sig fram till mig genom väldigt vaga men ändock insiderliknande kontakter. De har lyckats fånga ljudbilden och energin från sina live-framträdanden mycket bättre den här gången. Förra albumet köpte jag efter en spelning och det var tyvärr en liten besvikelse. Inte för att skivan var dålig, men för att den inte var så fantastisk, underbar, energispäckad och vacker som konsertversionen av fredstrummarna. Nu är flera av favoritåtarna, som inte var med på förra skivan, med. Liksom Trummorna. De härliga Trummorna.

Jag tänker på mina trumstockar nere i Göteborg och jag längtar. Jag vill köpa en puka, en virvel och en cymbal och börja slå - och sjunga vad som faller mig in, precis hur jag vill.

Hursomhelst är det väldigt trevligt med en ny favorit. Ormen ska sannerligen få stå i det främsta ledet i i-tunes-skiv-hyllan och ömsa skinn länge, länge.

Och ÅH vad jag gillar när en måndag känns som en trevligt melankolisk fredag. Allt tack vare lite vin och kultur. Och ÅH, en sådan klyscha.

I'm worth a million in prizes

2008-03-04T11:46:00.009+01:00

I dag har jag lust for life. Det känns som vår. Fast det är lite för kallt för det.
Solen skiner!

Då gör det ingenting att två barnvagnsmammor promenerar trottoaren fram och vägrar lämna plats för mig; prejar in mig i buskarna utan att be om ursäkt.

Det spelar ingen roll att jag inte fick rabatt när jag drog VI-kortet i affären. Och det gör absolut inte någonting att jag ska behöva dra till jobbet om ett par timmar.

För jag är on a roll och worth a million in prizes.

Comeback 2.

2008-03-02T18:57:00.006+01:00

Det är fantastiskt.

Cornetto Lemon är tillbaka till sommaren! Min gamla favorit. Den som först bara hette Fresh. Men så närmade den sig Cornetto-familjen på affischerna och blev till slut Cornetto Fresh.

Så kom det nya milleniet och plötsligt försvann den - min favorit.

Men lika oväntat som den lämnade mig - lika otippat är den här igen.
Cornetto Lemon.
Och sommaren är räddad. Regn eller solsken, det spelar ingen roll.

Ja, ja, så jag överdriver lite.

Sanningen om studentlivet.

2008-01-17T15:36:00.003+01:00

Jag tycker att det är dags nu. Låt oss sluta snacka om havregrynsgröt till lunch - bara för att leka martyrer. Och låt oss lägga av med att prata om att så många studenter tvingas låna pengar av sina föräldrar varje månad för att få det att gå ihop.

Det är svårt, det är tråkigt och man ger sig själv dåligt samvete när man lägger pengar på något som skulle kunna kosta mindre, på allra snåljåpigaste sättet. Alltså, det gäller ju oss som inte får bidrag från släktingar men ändå unnar oss hemlagade matlådor istället för en stressig lunchtripp hem och grötkokande. Observera: absolut inte ens en tanke på köpelunch.

Samtidigt är det ett jäkla tjatande om matkassekostnader i G-P. Konsumentredaktionen publicerade i går sin kvartalsåterkommande koll på vad ett gäng olika matvaror kostar i alla de stora mataffärerna. (Willy's, som alltid varit klart billigast, har höjt sina priser mest och halkat ner till andra plats på listan. Därför har de akutsänkt priser och ämnet harvades vidare i dagens tidning. )

Statistiken i anslutning till testet visar att en genomsnittskvinna handlar mat för ungefär 1 100 kronor varje månad. Genomsnittsmannen 1 400-någonting.

Det var när jag läste det som jag kände att det var dags att berätta hur det är. För jag tror inte de riktigt fattar, de där ekonomiskt stabila och vardagslyxvana. Here it goes: A. och jag handlar för 1 100- 1 300 kronor varje månad. Tillsammans.

För övrigt:
För några månader sedan skrev G-P Konsument om hur butikskedjorna i Göteborg har sina egna kvarter. I Linné och därikring är det Hemköp som dominerar, någon annanstans var det ICA och så vidare.

Då intervjuades en man utanför Hemköp på Linnégatan. Han sa ungefär att det var hemskt trist att bara ha Hemköp i kvarteret. Han gick hellre till andra affärer men ibland var han ju tvungen att handla där. Men han försökte verkligen planera så att han slapp göra det. Han tyckte inte om deras sortiment med mera. Det blev ofta bara att han stack ner till Hemköp när han behövde till exempel svartvinbärsgelé till söndagssteken.

The sambo mambo.

2007-12-20T21:05:00.002+01:00

Jag bakade lussekatter, fikade med A:s släkt som var på besök, festade med vänner, spelade in musikvideo, pluggade redigering, handlade julklappar, övningskörde på körskolan för första och andra gången OCH PLÖTSLIGT hade veckan gått och det närmade sig jul.

Nästa vecka ska jag få uppleva min första, klassiska, typiska, svenska familjejul NÅGONSIN. På lördag åker vi upp till Örebro för mys med svärmor, svärfar, svärmormor, svärmorfar, svärfarmor, svärfarfar, svägerska, svägerskans karl, svärfarbröder med fruar och svärkusiner med sina familjer.

Annars brukar det bara vara mamma, pappa och karl-bertil. Jisses.

Så antingen kvävs jag av all hurtighet och familjesammanhållning och mellandagsbloggar om singelliv och misantropi . Eller så kommer jag tillbaka och skriver om mina giftasplaner, husmorstips och sambolivet.

Go ahead - speculate!

Long Playing.

2007-12-12T18:25:00.001+01:00

Ah, la dolce vita.

A. drog fram väskan med kablage i går och hittade rätt sladdar att koppla vinylspelaren via datorn till förstärkaren och då också högtalarna. Det har jag firat med att övningsköra mellan second handaffärer och tokhandla skivor. Snabbt på motorvägarna, över broar - runt hela stan för att fynda.

15 stycken guldkorn för sammanlagt 220 kronor blev det till slut. Wunderbar! God jul Susanna.

Några smakprov:

Hur det går till.

2007-12-11T23:38:00.002+01:00

Många menar ofta: journalister behöver ett jätteregister av personliga egenskaper och bör skriva utifrån eget tycke och smak - med sina känslor nära till hands.

Offsides Mattias Göransson säger: en bra reportageskribent skriver med fötterna (as in: man är mycket på plats ute i verkligheten och observerar, antecknar som en tok och analyserar).

Norman Mailer sa för längesen: en bra författare skriver med "his balls" (mod?).

So here it goes:
Jag var ute i julhandeln i dag. Mycket folk. Många barn som låter.
Jag hatar julshopping. Fuck julshopping (mod?).
Och det var bara tisdag eftermiddag innan klockan 17.

Alive and kickin'.

2007-12-06T18:29:00.002+01:00

Först satt jag med lurar och lyssnade på tafssnackande kids, i tre dagar - klippte ihop ett reportage. Tjötigt men okej.

Sen hade vi ihopflyttningsfest med 30 vänner och bekanta i 32kvadratmeterlägenheten. Svettigt och dansant.

Nu åker jag till London med M och H. Öl och Tate.

My so-called weekend.

2007-11-25T20:59:00.001+01:00

Hosta, övningskörning, chokladbollar och Mitt så kallade liv har varit min helg. Fint på sitt sätt. Jag gillar att jag har alla avsnitt inspelade på VHS. Jag har sett samtliga många gånger så banden är slitna. Det svajar, det är kornigt men det är härligt.
Jag gråter minst en gång per avsnitt, jag blir deppig tonåring och får nostalgiont i hjärtat, jag vill färga håret rött som Angela eller svart som jag gjorde på riktigt - dåförtiden, jag vill klä mig i stora flanellskjortor à la grunge-94, jag blir hångelsugen som en okysst flicka och suktar efter Jordan Catalano. Precis som när jag var 13.

Men nuförtiden, tio år efter jag satt vid videon och tryckte på rec, förstår jag mig på mamma Patty mycket mer. Jag kommer att bli en sån tjatgnatig, överorolig, kontrollfreakande mamma som hon är men inte vill vara - vilket jag inte heller kommer vilja. Och det är oroande.

Borås Centralstation.

2007-11-21T22:07:00.004+01:00

Efter en halvkass intervju i Borås - halvkass för att jag är förkyld och mispepp på själva skoluppgiften plus att jag satt och missade EM-kvalmatchen, och inte på grund av tjejerna jag intervjuade - fick jag sitta och vänta i en timme och 14 minuter på bussen hem.

Jag kände mig miserabel.
Tycka-synd-om-och-matchrapport-sms duggade tätt. Men där satt jag - 110 kronor fattigare (bussbiljetterna) och funderade över om ett toalettbesök var värt fem kronor.

Mitt väntesalsällskap var tre stycken som kommit för att möta upp anländande, fyra stycken som skulle åka tåg (till Varberg, tror jag) och en äldre hemlös(?) kvinna som gick fram och tillbaka puttandes på ett barnvagnsskelett. Hon hade lagt en bricka över sitspartiet och ibland satte hon sig på den för att vila, som andra äldre gör på lite fancier rullatorer. Det hängde kassar på sidorna av barnvagnsrullatorn och i en av dem fanns en snygg, vit kasettbandsspelare à la 1986.

"Är ett toalettbesök värt fem kronor? Jag kan ju hålla mig"

Stämningen i vänthallen var dock något att ta en paus från. Vid internetbänkarna satt två män i 30-års åldern och tittade på porrfilmsklipp.

Jag skramlade alltså ihop fem kronor och fepplade till slut i dem i springan och öppnade toalettdörren. Så nöjd jag blev när jag såg min blänkande, vita oas. Jag tryckte för att tända lampan. Det blinkade snabbt till innan det blev helt svart och luktade bränt.

Jag hade fortfarande dörren öppen lite på glänt och funderade en nanosekund på om jag kunde låta den stå så.

"Porrsurfare utanför."

Jag stängde dörren och satte mig ner i det kolsvarta, trekvadratmetermörkret. Jag klickade på mobilen för att få ljus och hitta pappret. Sen gick jag snabbt därifrån och ut i regnet.

Jag tror aldrig jag har varit i Borås utan att det har regnat.

På riktigt.

2007-11-20T17:31:00.002+01:00

Länk.

Skidpeeps.

2007-11-18T21:27:00.001+01:00

Skidfilmsspremiärfest i Oslo.
Stora jackor, stora skor och så mössa och pannband på inomhus. Gärna med blonda lockar som sticker ut på sidan.

Mycket alkohol.
"Nu ska vi röja järnet."
"I kväll ska vi supa som fan."
"Hoppas jag fortfarande kan stå upp när ni spelar klockan ett."

Jag var rädd, orolig och kände mig oerhört malplacerad.

Jag har aldrig varit på after ski, aldrig åkt skidor eller snowboard eller ens vistats i något slags fjäll. I går fick jag en inblick i hur det kan se ut. Hua.

Men Preset Boys var som vanligt bra.

Oshloo.

2007-11-16T22:22:00.002+01:00

I morgon spelar Preset Boys i Oslo. Jag är deras officiella groupie/ena halvans flickvän och ska naturligtvis med på äventyret. Jag ser dock mest fram emot själva bussresan från Göteborg, eftersom jag tycker om att resa och är trött på rutterna gbg-sthlm och gbg-öret.

Hur som helst har jag lärt mig att det är bra att läsa på innan. Visserligen har jag varit i Oslo förr - som åttaåring då vi deltog i en handbollscup i en förort (vi såg bara denna förort) - och visserligen (igen) ska vi bara vistas i stan ungefär 24 timmar....MEN jag läser på. För sån är jag. Jag gillar fakta. Och jag gillar Wikipedia och NE skarpt.

Oslo blev enligt Snorres kungasaga grundat cirka år 1048 av kung Harald Hårdråde!
Namnet Oslo tros betyda slätten vid åsen eller gudarnas slätt. Det är tydligen omstritt. Lo i betyder i alla fall slätt eller äng. Eftersom man förr i tiden skrev 'Ásló' skulle Os betyda ås eller gud som i asatron.
Men ett bra tag, 1624-1925, kallades ju staden Kristiania - såklart.
Oslo är vänstad med St. Petersburg.

Dessutom berättade H. i skolan i dag att när hon bodde i Oslo så hängde/bodde det massa knarkare på någon slags gräsplätt där alla motorvägar möts i infarten till stan. Så det tipsade hon om att hålla utkik efter.

sprid ordet.

2007-11-14T08:26:00.000+01:00

Nästa vecka släpper Da Buzz sina greatest hits.

comeback

2007-11-11T17:33:00.002+01:00

Jag ska göra praktik i Stockholm till våren. Jag la ut en annons om boende på Blocket. Lite tidigt visserligen, men man kan ju lägga upp flera. Hur som helst, bloggcomebacken är nu ett faktum tack vare ett svar jag fick:

har visserligen en etta 29 m2-3800.- MEN journalist
låter faktiskt inget vidare....är det inte Lina
Rosings GRYMMA ÖDE-som visar sig vara skoskav-
så är det denna tjatiga förföljelse av de faktiskt
stackars kungliga familjen- ingen staus är värd att
ständigt förlöjligas...
så jag får nog fundera ett par dar.....

son of sam.

2007-06-19T15:31:00.002+02:00

jag sitter på spårvagnen och dagdrömmer. jag ser framför mig hur jag reser mig upp och ställer mig mitt i gången.

- ursäkta, kan jag få be om allas uppmärksamhet.
harkling.
- kan vi inte komma överens om att alla är tysta från och med nu? så slipper man höra på varandras skitsnack...

på riktigt sitter jag still. lyssnar, försöker att inte höra och skruvar på mig. pillar frustrerat med några hårtestar. framför mig sitter en karl och dricker en klunk ur en vodkaflaska, sedan en ur en fantaburk. snurrar runt och glor på alla i runtomkring - försöker få kontakt med någon. vänder sig till slut om och stirrar på tidningen som tjejen bredvid mig har i handen. han vill låna den, förklarar han på trasig engelska. han bläddrar lite slött innan han högt förklarar sin kärlek till sverige. "jag älskar kungen, madeleine - ja allt med detta land".

på andra sidan gången sitter en man i 35-40 års åldern och smuttar på en sofiero. han iakttar den vodkadrickande tidningslånaren och börjar beklaga sig. han pratar snabbt och attackerar den 17-åriga tjejen intill med intensiva tankar. om invandrare, att det måste vara trist att leva i krigsdrabbade länder, men att det inte ursäktar att man inte kan anpassa sig till ett nytt hemland; om arbetslöshet, pengar, vart samhället är på väg och all brottslighet som försigår. så var det inte när han var i hennes ålder.

på vagnen jag åkte innan satt jag bredvid en ung tjej och hennes bäbis. mitt emot satt en tant runt 75, som inte var i sällskap med mamman och barnet. ändå nöp hon lillen i kinderna, gulligullade och pillade med hans händer. när mamman reste sig upp för att förbereda inför avstigning tog sig tanten friheten att påpeka att hon borde vänta tills vagnen stod stilla.

vad är det här med att bäbisar anses vara allmän egendom att stirra på, gulla med, omtala och ge tips om?
OCH
vad är det som händer med folk när det är varmt?

jag funderar över myten, eller sanningen, om att new york-polisen rustar upp och förbereder sig för helvetiska arbetsdagar när de heta sommardagarna blir fler än två, tre stycken på raken. vett och hett tycks inte gå ihop. och i dag är bara första varma, soliga sommardagen på en vecka. gudars skymning.

tips.

2007-06-15T21:17:00.000+02:00

snokade runt på myspace bland artisterna som ska spela på seefa-festivalen i berlin. det ska bli en trevlig midsommarhelg. soap & skin, till exempel, låter väldigt vackert.

radikalitet

2007-06-13T19:35:00.001+02:00

en av nationaldemokraternas företrädare i Södertälje heter Daniel Spansk. festligt!

jag läser en fascinerande bok om chassidiska judar i brooklyn, new york. de fromma och amishliknande, ultraortodoxa människorna lever som i en egen stad, och är väldigt många. författaren och journalisten nina solomins utgångspunkt som icke-religiös, svensk judinna innebär ett annorlunda nyfiket perspektiv på kulturen - som kanske skulle motargumentaras alltför oförstående av någon annan. inte för att hon förespråkar deras livsstil.

mycket bra sommarläsning.
fakta-/reportageböcker är skiten den här sommaren.

cowboykommunisten

2007-05-29T08:50:00.002+02:00

På pendeln i morse: intill mig en man i cowboyhatt, jeans, skinnjacka, skjorta, glansgrön slips. Han sitter med alla tre gratistidningar och bläddrar intensivt igenom dem, som att han försöker hitta något han tycker är intressant. Metro avverkas på en minut, och han avslutar med att riva tidningen mitt itu. Detsamma händer med punkt.se strax därpå. Och sen är det Citys tur att förstöras.

Så sitter han och tittar rakt fram en kort sekund, innan han plockar fram Proletären. Dessutom en röd penna som han hela tiden stryker under rader i artiklarna med.

a way to scare the mormons

2007-05-23T20:44:00.002+02:00

i dag var det två mormonmissionärer på spårvagnen, två amerikanska tonåringar. de var väldigt propra i finbyxa och skjorta med namnskyltar i bröstfickan. de pratade artigt med varandra, snudd på byråkratiska och bara om olika taktiker i att sprida sin tro.

så blev det bli lite trångt på vagnen och jag var tvungen att stå väldigt tätt framför den ene av dem. min rumpa var kanske fem centimeter från hans kropp. då började han bestämt räkna högt för sig själv. "one, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten", snabbt, snabbt. två gånger om. sen tog han ett djupt andetag och allt verkade vara i sin ordning igen.

en nyklippts funderingar.

2007-05-22T10:10:00.003+02:00

när jag gick i sexan, sjuan någonting började det en ny kristoffer i skolan. han hade en tidstypisk pagefrisyr och kallades med ens för page-lars. vi hade redan många kristoffer så smeknamnet spreds snabbt och brett.

därför rådde det stor förvirring när han efter ett halvår rakade av sig allt hår. kristoffer, stoffe eller nåt sånt var tråkigt sådär efter page-lars, och för att bibehålla frisyrsyftningen kallades han istället för skalle-per. och det höll i sig otroligt länge. förkortades till slut till bara "skalle". även om håret hans växte ut så var han skalle med alla i flera år.

otroligt roligt så här i efterhand, just eftersom allt tycktes så naturligt när det begav sig.

skalle alltså...undrar vad han har för frisyr nuförtiden?

fancy footwork.

2007-05-20T11:47:00.001+02:00

på torsdag kommer chromeo till grottan. då åker dansskorna på, kanske de röda. men redan nu övar jag in stegen från lågstadietidens hiphop-lektioner, till duons nya skiva.

det är roligt att slingan i momma's boy låter precis som introt till stanna världen en stund med GES. sådär likt så jag nästan börjar sjunga "jag har ett jobb det är nog inget vidare...."

l'effet que tu me fais

2007-05-19T14:39:00.001+02:00

jag såg la vie en rose och blev otroligt (illa) berörd. det var det där med ediths sorg. jag klarar inte av den totala hopplösheten i att sakna någon som inte kan komma tillbaka. hur undviker man att gå under? hur undviker man självdestruktivitet, som edith inte lyckades göra?

eller hur klarar man av att inte ta ett försiktigt, omedvetet men ändå medvetet, kliv ut i gatan som huvudpersonen i boken inte bara alice av maggie o'farrell? när jag läste den fick jag fysiskt ont av den omsorgfullt beskrivna sorgen. de starka känslorna alice upplevde, av saknad till sin förolyckade make, smittade av sig något oerhört. främst i mitten av handflatorna värkte det.

med la vie en rose var det magont. filmen var inget mästerverk. men den påverkade mig så att jag ännu tre dagar efteråt befinner mig som i ett nedstämt töcken.

torrboll.

2007-05-16T23:13:00.003+02:00

vid lunch i dag pratades det adam sandler och will ferrel, och stojades och skrattades. jag borde varit tyst, men jag kunde inte låta bli att uttrycka min oförståelse.

"vad tycker du är roligt då?" fick jag som motfråga och kunde såklart inte svara på rak arm.
"susanna tycker bara om ukrainska filmer i svartvitt, från 80-talet", skämtades det.

men vi vet ju alla att ingen rök utan eld, så att säga. och min roll i skolgemenskapen är fastställd en gång för alla: torra, lillgamla tanten som inte skrattar åt nåt och alltid är tokseriös.

psst, psst. ironi och sarkasm är kul, till exempel.

morgonveckans tidning.

2007-05-15T19:51:00.002+02:00

jag ringer och frågar en redaktionschef om hon kan svara på två frågor jag har. två frågor som vi har ringt och frågat 27 andra redaktions- och nyhetschefer, varav de flesta svarat med entusiasm. hon var dock inte lika sugen:

- jag har inte tid just nu. vi har möte och måste planera morgondagens tidning. det är bättre du ringer nästa vecka.
- men, det tar bara en minut. högst två.
- nej, nej. jag sitter i möte. nästa vecka.

att komma undan med saxofon.

2007-05-13T19:19:00.001+02:00

saxofonen i the logical song med supertramp är helt underbar. låten är inget underverk egentligen. visserligen börjar den fint med orgelsynthande, men det är inte förrän saxofonen kommer in som jag jazzar loss.

annars har jag väldigt, väldigt svårt för saxofonljud. mina tankar förs av någon anledning till michael bolton, titelspår till tv-serier från åttiotalet och instrumentalversioner av ballader (a.k.a. hissmusik).

summan av kardemumman: saxofoner låter oftast cheesy och är dessutom främst med i låtar som även utan dess toner flörtar med min kräkreflex. dålig låt och (hemska) saxofontruddelutter liksom påverkar och förutsätter varandra.

sahara hotnights getting away with murder är dock ytterligare ett exempel på då man kommer undan (ho, ho, ho). och det är roligt att textraden "i’ll be in denial say..." låter som "i'll be indie nice" - i mina öron.

this life.

2007-05-11T23:06:00.003+02:00

jag har fått låna en massiv dvd-box med livet kan börja.
så här i efterdyningarna av eftermiddagens rus är jag inne på kvällens fjärde avsnitt.

Anna, som röker cigaretter som ingen annan, med praktfullt, illröda läppar och alltid ett vinglas i handen: You're home early.
Milly, den ordentliga up-tight-bruttan: I'm a bit tired. Had two glasses of wine at lunch. Always a mistake.
Anna: The mistake is to stop at two.

efter jobbet.

2007-05-11T19:56:00.002+02:00

after work är ett underbart, fiffigt påfund. billig öl (25 kronor) och buffémat i mängder, sådär runt klockan fyra, fem på en fredagseftermiddag.

det är bara då man helt utan tanke på politisk korrekthet kan stanna upp mitt i en konversation på grund av att en kortvuxen människa/dvärg går förbi utanför - och istället börja prata om så kallade handikapp man skulle stå ut med att ha. vad skulle man välja om man var tvungen? döv eller dvärg? stum eller blind? ben- eller armlös?

det är bara då man är lullig och på väg hem redan klockan sju, och nöjd med det. det är faktiskt bara fredag ju. och i morgon är en annan dag, som christer björkman sjöng (och som jag lämpligt citerar i eurovisiontider).

dagbok.

2007-05-10T18:33:00.001+02:00

detta börjar bli en blogg tillägnad dansant musik, i min smak.

som den bakåtsträvare jag emellanåt är, är dagens popsnack ännu en gamling. förutom trevliga toner bjuds det därmed också på en frisyr- och modeupplevelse utöver det vanliga.

ett liv fyllt av discodans.

2007-05-09T17:21:00.002+02:00

fin underhållning på så många olika sätt och nivåer:

jag dansar och skrattar, både glatt och hånfullt.

men jag funderar också på om det är dags att välja theme song. i'm on fire är i så fall en kandidat. sedan mina ally mc'beal-tittande dagar har jag varit sugen på att utse ett soundtrack till mitt liv. jag vill också kunna strutta omkring på gatan med en specifik låt i skallen, som ger strenght when i need it.

jag minns ett avsnitt av oprah från samma tidsperiod. det hade just temat theme songs, och just utifrån att fler fixat såna efter att ha sett ally mc'beal. det var vämjeligt så det förslog. vanliga kvinnor - dock bedragna, ensamma, fattiga, deprimerade, arbetslösa eller bara allmänt eländiga - var huvudpersoner och berättade om sina hard times. hard times som de klarat sig igenom och som gjort dem till bättre människor. allt tack vare deras theme songs som gav dem styrka under hela kampen.

de hollywooddlikt berättade livshistorierna var dock inte värst. hemskast var det istället när oprah, som avslut på varje intervju, bad dem att sjunga. accapella, utan något stöd. på darrande röster delgav de ledmotiven till deras liv, och grät såklart.

hur som haver, i'm on fire uppfyller mina två främsta kriterer för en theme song: både peppande beat och text. därför börjar jag fundera...

chris h.

2007-05-07T18:11:00.002+02:00

han sitter i morgontv-soffan och förbannar fotbollsvåldet, på plan och utanför. han är så arg att han kokar. men man anar det bara, för han håller det inne.
utåt är han är samlad. han är kunnig, professionell och uttrycker istället sin ilska med välartikulerat skriftspråk.

han säger ...
ändock [ändå],
allehanda föremål [en jäkla massa skit],
föga intressant [jävligt ointressant].

en sån snubbe han är, chris.

ensambarn

2007-05-06T15:32:00.002+02:00

den enda skillnaden mellan mina solodiscon these days och de för 10-15 år sedan är att nu har jag inte något hopprep som attribut.

jag tokdansar fortfarande framför spegeln.
jag sjunger och skrålar högt.
jag hoppar runt med ett löjligt leende på läpparna.
...tills jag kan inte låta bli att fnissa.

det är okomplicerat och det finns bannemej inget mer peppande.
jag är okomplicerad - solodisco funkar alltid när jag är lite låg.

skithögt just nu: sponsored by destiny - smk

"hur långt jag spötter, så spötter jag på mina fötter"

2007-05-04T19:42:00.002+02:00

jag har för långa tår.
jag går gatan fram, tittar ner på mina fina röda skor med glänsande och ännu rödare tåhätta, och tänker att jag har för långa tår. det är endast på grund av dem som jag har storlek 38,5 på skor och inte 37 någonting.

och smala är dem, tårna. de ser utsvultna ut.
men framför allt är de oproportionerligt långa i jämförelse med resten av foten. speciellt "pektån" som tar täten, framför stortån.
jag tänker att om mina tår var så långa som de borde vara hade jag haft minst en storlek mindre på skor. tänk storlek 37...

oh, storlek37fötter är allt fina, små, söta fötter.

jag går alltså och förbannar mina långsmala tår.
jag är en kort, liten brutta som önskar jag hade kortlitenbruttakorta tår. för det är finare, sötare och mer näpet. då skulle jag vara fullständig som en nätt flicka man kan kasta runt som en vante och kalla för lilla gumman.
(åh, vad jag ilsknar till när folk kallar mig för lilla gumman.)

gah. hata, hata, hata att jag vill ha korta små tår. jag borde vara stolt över mina spretiga framfotslut och tänka att med dem står jag stadigare på jorden.
dammit!

kollektivitet.

2007-05-01T23:44:00.002+02:00

det är något visst med arga, humoristiska, bitska slagord i majsolens sken. och umpabumpasvängiga versioner av internationalen. och sambatrummor lite i bakgrunden. och ung vänster-tjejen var upphetsad och engagerad. huvudtalarkillen var fyndig, saklig och retoriskt duktig.

det är mycket i dagens sverige som är galet. det är mycket i det rådande politiska klimatet man vill skrota, och den gemensamma frustrationen stärker. jag klappade bestämt mina händer och fnissade nöjt åt kängorna åt "högerstollarna". det var underhållande, men också välbehövligt som pep-talk till min allt ljumnare, röda ilska.

tryggheten i grupptyckandet påminde dock också om mekanismer som gör att vissa kan eldas upp för mycket, och svälja långt mer aggressiva argument med hull och hår. men det var bara en ytterst svag känsla, som för att påminna mig om att jag även den första maj på gustaf adolfs torg ska vara kritiskt till vad de inövade talen säger. men jag erkänner, jag släppte ofta loss och bara tog emot.

någon timme senare på götaplatsen fanns knappt något av den slagfärdighet och ilska som oppositionsrollen möjliggör, och som vänstrarna visat. sossarna var många men tama. det var som att höra upplästa debattartiklar ur DN.

pit stop.

2007-04-26T15:49:00.003+02:00

efter lyckade redaktionsbesök och inspirerande intervjuer sitter jag nu i marias soliga studentrum i örebro och svettas. i och med affischer om festivalborg på campus, och mina två flak danska öl samt en flaska vermouth i packningen på golvet intill, hänger jag mig naturligtvis åt örebronostalgi.

att blödigt minnas är min favoritsysselsättning; att romantisera, efterhandskonstruera och förtränga tråkigheter, mina specialiteter.
men alla återbesök i närkestaden fyller mig faktiskt med en speciell slags hemkänsla, som inte är påhittad. det var här jag byggde mitt första egna hem, började studera på universitet och fick vänner som jag lärde känna från noll - utan en gemensam historia och uppväxt.
guld.
synd att knappt någon bor kvar här nu när jag är på besök bara.

men solen skiner som tusan och jag är jäkligt sugen på att knäcka min första öl från det tokbilliga helsingörsinhandlade flaket.

tripp.

2007-04-23T21:42:00.002+02:00

i dag, när jag plockade ur handväskan jag inte använt på en vecka, hittade jag en godispåse med fyra godisar i. det var underbart. jag var toksötsugen och hade bara kardemummaskorpor att tillgå. nog så fint, men de fyra sötsakerna kom som en skänk från ovan och gav mig dessutom ork att packa inför dagarna av intensiv roadtrip.

i morgon inleds den, bland annat med uppstigning redan kvart över sex. det egentliga syftet är en artikelserie som grundas i fältstudier och intervjuer. men vi som ska iaktta och fråga ut fokuserar mer på vännerna vi ska träffa på vägen - vars madrasser vi tänker utnyttja om nätterna.

tisdag till torsdag ska vi tillbringa i helsingborg, helsingör, lund, kristianstad och örebro, utöver de ställen vi gör trevliga fikastopp i.

dagens.

2007-04-21T12:20:00.002+02:00

solodisco i en morgonsolig lägenhet slår aldrig fel. det passar dessutom alltid utmärkt som syssla vid sidan av tvättande - mellan allt spring fram och tillbaka till stugan. och med bästa parentesen på repeat är dagens disco tokfint.

exotism.

2007-04-21T00:52:00.002+02:00

igen en återträff med gamla vänner. nu sådana sedan ännu längre tillbaka. redan under de tidigare nämnda stickydagarna började vi snegla åt var sina håll. det har onekligen fortsatt så. visserligen är vi lika gamla, men våra liv långt i från desamma.

det är som att vi umgås för att få en inblick i olika typer av leverne. vi pratar om vår vardag som återvändande efter spektakulära resor, grundat i berättelser om hur fantastiskt annorlunda liv vi lever.

till exempel...
mathandling på känsla vs. att välja mellan mjölk eller fil.
5 000 kronor kvar på kontot den 25:e vs. 7 500 i total månadsbudget.
funderingar på att köpa ny bil vs. funderingar på att ta körkort.
sambo i villa/lägenhet vs. ensamboende i liten studentlya.
tal om giftermål vs. en vag, oplanerad vilja att bo i samma stad som pojkvännen.

det skulle kunna vara en deprimerande afton för mig som står för den ensamma fattigheten. men är man inte redo, och framför allt inte sugen ännu, så är man inte. och det är mestadels fascinerande, om inte annat för att vi fortfarande har så oerhört trevligt över ett par flaskor vin.

veckans matinköp: 16 kronor.

2007-04-18T18:13:00.003+02:00

när man står i mataffären och väljer mellan att antingen köpa mjölk eller fil, på grund av att man inte känner att man har råd med båda, då känns det jäkligt trist.

där stod jag, och vad skulle jag välja? mjölk verkade vara det mest logiska valet.
- fil är inte så gott till gröten, fast den kan man ju äta au naturelle, vilket dock känns överdrivet fattigt.
- i kaffet eller teet är fil ingen höjdare.
alltså mjölk.

MEN så ringde Anders från swedbank (swiidbank eller sväddbank?) och avbröt min inre överläggning. han berättade att jag denna eftermiddag fått tillbaka de tvåhundra kronorna som automaten i stockholm vägrade ge mig, men ändå drog från mitt konto.

upptäckte sedan dessutom reaskylten i mejerihyllan. bara tre kronor för en liter mjölk, på grund av kort datum.

alltså mjölk och fil.
vilken vändning.

nu måste jag i och för sig äta bara gröt med mjölk i ett par dagar för annars hinner datumet gå ut. åh, jag trånar så efter filen, med kanel i, men hurrar över mjölkkapet. tack vare det kunde jag lyxa till med tre gröna äpplen, som på grund av veckans erbjudande bara kostade tio kronor kilot.

gudars skymning, den ekonomiskt präglade ångesten är ännu större inför nästa månad. då är det dags för betalning av elen, tv-licensen OCH hemförsäkringen. då blir kanske frågan: knäckebröd eller havregryn?, och då vägrar jag vara med längre.

vikter, inte dikter.

2007-04-16T22:09:00.001+02:00

jag gillar sport. jag beundrar idrottares målmedvetenhet och enorma satsning. men vad tusan, ambitionerna måste ha en gräns.

sjung inte, som pernilla wiberg och robert kronberg med flera är avskräckande exempel på.
skådespela inte, som OJ Simpson och andra galningar.
skriv inte poesi! och läs framför allt inte upp den offentligt, som wilander och den nye "poeten från bagis" (någon innebandyspelare i täby). varför visar sportnytt när han sitter på klippan, blickar ut över stockholm och läser upp sina mellanstadierim?

hua. jag får skavsår av skruvandet i tv-soffan.

"det kunde bara hända på sticky."

2007-04-12T21:28:00.002+02:00

i och med att den gamla trion samlades för scones och te, och i och med att vi gjorde det på en torsdag, var samtalsämnet sticky oundvikligt.

back in the gymnasie-day var torsdagar på sticky fingers snudd på obligatoriskt. och vi dansade som tokar för att utnyttja all tid ordentligt, innan sista bussen gick till partille 00.50. jag minns att jag ständigt kämpade för variation genom onsdagsutgång, dock på samma ställe, för det passade bättre med mitt skolschema. "de bjuder ju på popcorn då" försökte jag, men som ensam humanist bland naturtöntar röstades jag lätt ner. mången sega italienskalektioner klockan åtta på fredagar blev det.

nu häpnade vi över alla år, månader, veckor och torsdagsklubbar det var sedan. och vi rabblade "förstan" vi upplevt i lokalerna på kaserntorget.

första utgången.
första stammisstället.
första rejäla drinkfyllan.
första uppraggning-i-baren-upplevelsen.
första ragg-i-baren-dissen.
första dansgolvshånglet.
första bli-upplyft-i-luften-av-en-stor-tjock-kille-på-dansgolvet.

häpnadsväckande.

2007-04-10T22:48:00.002+02:00

7-1. manchester united bara sprang på, förbi och iväg. helt makalös match faktiskt. roma såg ut som pappgubbarna söderberg brukade ställa upp på plan under landslagsträningarna.

något annat märkligt var tv 6:s trailer för filmen Gothika, innan matchen. "...(yada yada yada) den handlar i princip om halle berry, i duschen med penelope cruz..." visst, jag lade märke till den humoristiska tonen i speakerrösten. men den var också raljerande, och inte speciellt rolig. i stället ett tecken på kanalens grabbidentitet?

för det är väl sådan som viasats taktik ser ut? så minns jag det sägas vid omorganiseringen för något år sedan, i alla fall. tv 6 ska locka män och tv 3 kvinnor, med deras girlyliciousteman och annat strunt. blanda programtyper går inte, och inte heller finns det någon som vill se på program med olika slags könsbestämning. antingen gillar man galna britters aggressiva och fina bollir, eller fröling som pratar sex med flumglada rfsu-representanter.

tanken är till och med tokigare än resultatet 7-1 i en kvartsfinal i champions league.

pssst, vad är ett tjejprogram/en chick flick?

plusräkning

2007-04-10T17:45:00.003+02:00

mitt elbolag och jag har en beef.
de skickar räkningar på brutalt höga summor.
vs.
jag vill inte betala.

tyvärr är jag en slö slagskämpe. klagar bara mest.
men jag har en plan på att sluta konsumera el.
eller i alla fall försöka minska intaget från uttagen.

mobilladdare dras ur direkt då laddningen är klar.
tv:n stängs av helt - strömbrytaren alltså.
bärbara dator-sladden är bara i då datorn är igång.
kylen får absolut inte kämpa med att hålla sig kallare än 7-8 grader.
lampor som inte behövs vara tända är släckta.

och så vidare.

de senaste dagarna har jag suttit i dunklet och läst, när jag varit hemma. snudd på varenda kontakthål har varit tomt.

bra vibrationer.

2007-04-08T12:32:00.002+02:00

hela veckan har jag struttat fram skoldisco-nostalgiskt med marky mark i öronen (inte valspäcksberoende kicki alltså).
"strictly hip-hop"
"feel it, feel it"
musikvideon är också högklassig underhållning. tänk att han skulle bli en, av vissa, välrespekterad hollywoodskådis. marky mark? it's a strange sensation.

over and out. /susie sus

ps. kvalitativt sväng, med trevligt truddeluttande trumpeter men främst jordens bästa basgång (enligt mig, för tillfället):

gult är fult.

2007-04-06T09:35:00.001+02:00

Jesus died for somebody's sins, but not mine.

Till påsk lyssnar jag på Patti Smith och the Trachtenburg Family.

orgasms.

2007-04-04T19:10:00.001+02:00

var femte kvinna fejkar orgasm berättar aftonbladet och spaltar upp kännetecken för en god, manlig älskare:

- Sätter kvinnans njutning först.
- Tänder kvinnan långt innan sängen intas.
- Frågar hur kvinnan vill ha det.
- Varierat förspel.
- Blir aldrig förutsägbar.
- Är kraftfull men inte hårdhänt.
- Har en bra teknik.
- Växlar ställning.
- Får partnern att slappna av.
- Skickar romantiska sms.

I vilket läge ska han plocka fram mobilen?

mannen på månen.

2007-04-04T17:49:00.002+02:00

man on the moon är en film jag mår lite märkligt av. andy kaufman fascinerar mig väldigt, mest för att jag inte vet vad jag ska tro om det han gjorde eller menade med sin komik. tycker jag att han är rolig? var allt egentligen hans egen, seriösa person? är han då alltså tragisk på riktigt? ska jag tycka synd om honom? ska jag skratta utan eftertanke? hur ska jag reagera?

första gången jag såg filmen med jim carrey blev jag alldeles snurrig. alla resonemang brottades om uppmärksamhet och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. uppenbarligen var han en finurlig jäkel. och just därför vågar jag inte lita på någon tanke eller teori, om honom, som jag får för mig.

jag antar att han vore nöjd över min förvirring. hans lureriskämtande har gått hem. dåtidens amerikaner både förargades och rasade, liksom de underhölls och hånskrattade (lurat?). jag gör allt det där på en gång - samt snudd på snyftar.

i kväll är det dags att ta sig an filmen igen. jag ska inte övertolka eller virra med konspirationstankar den här gången. så jag laddar upp med träning på youtube-klipp, bland annat marijuana-sketchen, där han låtsas bråka på riktigt med Michael "Kramer" Richards.

april, april

2007-04-02T22:31:00.000+02:00

det största skämtet i går måste ha varit knarkdokumentären på SVT. den handlade om kokainanvändning bland överklassen på stureplan. det kunde ha varit spännande och intressant men var i stället dåligt.

dokumentären var ful och formatet trist med många konstiga inslag samt omotiverade dramaturgiska grepp. som avsnittet då knarklabbets kokaintestsmaskin höll på att paja på grund av de höga halterna på provtrasorna, som torkat bänkar på krogtoaletter. löjligt. speciellt med nu-är-det-spännande-musiken i bakgrunden.

vidarepsinnandet på att de rika hobbykokainisterna är blivande direktörer och makthavare var väl förståelig, men den konkreta kopplingen att de är eventuella, blivande försnillare av oss andras pensionspengar var bara konstig. syftade man på någon speciell person? missade jag något?

hela timmen var sammanfattningsvis bara ett enda snurrigt cirkelresonemang kring att kokain florerar på stureplan, att den miljöns trendstatus kan göra att användandet kommer öka på andra håll och att inget av det är bra.

is for real (rael)?

2007-03-26T21:56:00.003+02:00

På DN:s ledarsida kommenteras i dag Israels nya pr-strategi. Bland annat har man en statlig officiell blogg, som konsulatet i New York trixar med. Syftet är att ge en annan bild av landet än den om konflikt och krig - som man menar är missvisande och trist att de flesta tycks associera till.

Nu ska man göra reklam för andra saker, som Israel borde vara känt för. Som det vackra landskapet (som det ju dock råder delade meningar om egentligen är deras, så att säga):

"...this one tiny strip of land – covered in forests, deserts, Mediterranean beaches and snow-covered mountains – plays host to a multi-faceted society that welcomes creativity, passion and drive"

Och man har mycket att erbjuda den som hälsar på. Säkert tonvis mer än andra länder i regionen, som exempelvis Palestina.

"...tantalizing restaurants, uber-creative fashion houses and cities pumping with nightlife and cultural institutions (not to mention the wealth of scientific and technological breakthroughs that occur behind university walls)..."

"...we wanted to bring this, somewhat hidden, side of Israel to the world, up close and personally."

Jo, i någon slags "hej jag är en 20-nånting tjej som har koll på vad som är inne både här och där"-stil. Det är lite märkligt.

Jag har svårt för den mesta slags nationalism. Det är onyanserat och trist. Även när fokus är på att oskyldigt (?) framhålla kultur, natur och liknande. Och i det här fallet kan jag inte låta bli att tänka att det hela tiden är någonting som saknas, något som inte kommenteras men som är rätt så relevant.

Ja just, det var den där konflikten.

när korpar blir gamar, fast ännu värre.

2007-03-26T19:35:00.002+02:00

Korpar på Öland är gangstrar, i alla fall ett gäng som använder sig av brutala metoder för att bli mätta - eller bara skrämmas.

Först letade de mat på en återvinningsstation. Sedan attackerade de mindre djur för att fylla magarna, innan de gav sig på stackars får och lyckades pickhacka två stycken till döds.

Galet.

Survival of the fittest, fast ändå mot naturens lagar - på nåt sätt.

Läs mer på gp.se.

Roligt.

2007-03-25T17:15:00.002+02:00

fniss fniss "There's just so many things..." fniss fniss.

ja, lättroad.

Same shit, different hoods.

2007-03-24T19:06:00.002+01:00

Plockade på mig en gammal nöjesguiden på stadsbiblioteket, för att ha något att läsa på bänken utanför medan jag inväntade en vän. Det kändes obekvämt att bara sitta där, av någon anledning.

I alla fall.

I en av Carl Reinholdtzon Belfrages beryktade inne-listor ligger din-mamma-begreppet med tillhörande attityd på andra plats. Han skriver om din-mamma-uttryck som bra svar på tal, fyndigt och down with the yo-talk.

Samma jargong härjade på gymnasiet i Alingsås redan i höstas - bland 16-åriga testosteronstinna grabbar. Samma jargong resulterade i en rättegång i vintras, som jag bevistade. Samma jargong hade nämligen utvecklats i otäck riktning, gått över gränsen och resulterat i bråk.

Så, watch out Belfrage (och alla hans likar) och ta lärdom av gymnasiegrabbarnas misstag. Eller gör om dem. Det kanske skulle mjuka upp det stela klientelet runt magasinsgatan, lagom till sommaren.

Nattugglan.

2007-03-23T01:33:00.002+01:00

På väg hem från redaktionen och kvällstidningsredigering tänker jag för mig själv att "detta är schyssta arbetstider". Börja vid 18 och sluta vid 01. Komma hem, varva ner och lugnt kunna sova ut till 11 dagen därpå - utan att förstöra hela för- och eftermiddagen.

Så sitter jag på vagnen hem. Fortfarande nöjd och glad. Lite uppe i varv, men börjar sänka pulsen med hjälp av Britta Persson i öronen.

Då börjar bråket i bakersta vagnen. Inget handgemäng, men höga, berusad grabbröster som är förnärmade av att någon annan 20-någonting kille försökt sälja heroin till dem. "Vi är inga pundare", skriks det och en vandring fram och tillbaka, i alla tre vagnar, påbörjas. Alla nyktra, hemvändande kvällsarbetare sneglar lite obekvämt och skrajt på killarna som bredbent och med stora kliv spatserar förbi. Från längst bak till att stå och hänga lite bredvid förarhytten. De är arga. Ordentligt också. Och har var sin cigarett i handen - redo att tändas så snart de kliver av.

När jag är framme vid min hållplats pustar jag ut när ingen annan går av. Ändå nästan hoppar jag ut på trottoaren och börjar ila i karaktäristisk snabbpromenadsstil. Men jag är nöjd. För jag kommer hem mitt i natten och det är ändå hela sex grader ute.

Det är vår.

ljus.

2007-03-12T15:25:00.002+01:00

Solen skiner fint i dag och jag börjar känna mig kry. I morgon är jag redo för friskt luft och socialt umgänge, tror jag.

Ett av Susannes blogginlägg fick mig att nyfiket kolla vad jag googlat om, mellan alla ensamma och ynkliga stunder av kvidande i helgen. Sökordsexempel:
kräksjuka bra mat
magsjuka bra mat
att äta vid magsjuka
salmonella
campylobacter
world press photo
prag tanks 1968
grey's anatomy
vätskebrist
vätskeersättning

Dessa dagar har onekligen varit spännande.

Skvallertorka.

2007-03-06T22:04:00.001+01:00

På tv6:s text-tv finns rubriken "Tyst om Paris Hilton i en vecka" och hänvisning till sida 152. Jag trycker nyfiket in siffrorna för att läsa om vad det kan stå om att det inte finns något att skriva. Men sidan kommer aldrig upp. Flera gånger bara rullar räkneverket förbi det angivna numret.

Tyst är det alltså.

Vi var på baluns.

2007-03-05T20:34:00.001+01:00

Det var kul.

Dansant med mera.

Sammanfattningsvis: blod, svett och skrattårar.

Samt rätt kassa bilder. Det berättades nämligen nyligen för mig att man, då man vill strunta i blixt, kan höja Iso-talet, eller whatever. Jag omfamnade denna kunskap med kärlek. Dock inte att stå stilla vid bildtagande (vilket även gäller de dansande objekten), eller välja ögonblick med omsorg.

För den som vill på baluns.

2007-03-03T13:33:00.001+01:00

the science of sleep.

2007-02-26T14:53:00.002+01:00

jag vet att jag är sent ute. men jag placerade medvetet is i magen och inväntade att hagabion skulle börja visa den. = 30 kronor billigare och inget tårframkallande popcornos.

härmed kan jag sannerligen kalla michel gondry för en stabil filmfavorit. från fantastiska eternal sunshine of the spotless mind till (inte helt lika fantastiskt) underbara the science of sleep. vilken nivå! jag skrattade så jag kluckade riktigt ordentligt. och kände träffsäkerheten i hur gondry värderar, prioriterar och skildrar detaljer i förhållanden människor emellan. för att inte tala om de kreativa, speciella, excentriska karaktärerna som är lite sådana där galna konstnärer som man själv vill vara.

det var en märklig men riktigt bra bioupplevelse. jag gick hem med känslan av att allt varit, eller kanske till och med är, en dröm. och jag gillar det riktigt skarpt. liksom formatet, färgerna, musiken och allt annat runt omkring. gondrys estetik är min estetik. jag hoppas alla känner så. för jag älskar att identifiera mig som den ideala, mottagliga genomsnittspublikpersonen för hans verk.

att vara beredd på det oväntade

2007-02-21T16:44:00.002+01:00

förra veckan utbrast en glad klassvän "det är vår". jag antar att hon grundade sitt uttalande på att det var ljust ute när hon vaknade, dessutom soligt och mer än fem plusgrader. jag var skeptisk. jag anade att värmen inte skulle stiga konstant och resultera i vårjackeanvändande och blommande tussilagos riktigt än. men tydligen smittade hennes optimism av sig mer än jag trodde.

för i morse blev jag helt chockad när jag klev upp och tittade ut. det var vitt överallt. det är vitt överallt. jag vet att det pratats mycket om snöstormar och annat strunt, men jag var inte redo. liksom jag inte är om terrorister skulle attackera Sverige, en asiatisk smitta härja eller ens om jag bara skulle vara utan ström ett par dagar.

det konstaterade jag i dag när jag fick krisberedskapsmyndighetens informationsblad med posten. tydligen ska man nämligen alltid vara åtminstone lite förberedd på att det värsta kan hända. "förvänta dig det oväntade" står det märkligt nog. och "håller du dig i bra fysisk och mental form ökar du dina chanser att klara en kris". jag som inte ens har vattendunk, våtservetter, spritkök eller konserverad picnicbog hemma känner mig helt borträknad redan på förhand.

saker som är bra att ha hemma

allt oförutsett behöver dock inte vara katastrof. jag hoppas och tänker istället att det bästa kan hända. i morgon kanske snön smält bort, träden grönskar och våren kommit. det vore minst sagt oväntat. men jag är förberedd. jag har både plockat fram vårskorna ur garderoben och picknickfilten ur linneskåpet.

grannsämja

2007-02-20T19:59:00.002+01:00

jag är inte den som anstränger mig för att lära känna grannarna. jag är nöjd att slippa tvånget att kallprata så fort man springer på någon i trapphuset. jag är inte heller den som kämpar med att upprätthålla ordningen. men jag njuter av andras försök till anonyma tillsägningar genom små insinuerande lappar på anslagstavlan. gärna i form av tidningsurklipp. och allra helst då debattinlägg eller insändare om ljudliga grannar.

jag fnissar gott och ser framför mig hur en ilsken gubbe häftigt nickar instämmande till orden i gp. (skrivna och inskickade av en annan lika ilsken och grinig gubbe.) sedan klipper han ut och sätter upp på tavlan för alla att se, och ta åt sig.

i dag när jag kom hem såg jag att något nytt tejpats upp på vår anslagstavla. det var en jätteliten artikelspalt. om man ens ser den går man bara fram och tittar för att få reda på vad det är. där står vad man faktiskt måste stå ut med och vad man absolut inte ska behöva tolerera som boende i ett stort hyreshus. någon fest då och då, barn som skriker lite grann och liknande är ljud man får tåla, enligt lappen. men hundar som skäller hela dagarna, högljudd musik varje helgkväll och bullrande spring i trappen dygnet runt är absolut inga såna saker.

jaha. så vad händer nu?

som alla andra som läser urklippet på tavlan, antar jag, tycker jag att reglerna är vettiga. dessutom att många av dem bryts nästan dagligen i vårt hus. det stör mig dock inte så mycket. jag tycker det är skönt att höra ljud från människorna runt omkring mig. men någon är irriterad. på någon. men vem?

jag är en typisk "senior i lägenhet"

2007-02-19T19:57:00.002+01:00

nu är det statistiskt bevisat, eller nåt. jag är en tant. liksom mina grannar.

i mitt kvarter är vi nämligen traditionella, kollektivistiska, aktiva, ensamstående pensionärer. vi röstade på vänsterblocket i valet 2002 och vi är rätt negativa till EU. vi är desto mer positiva till caféprogram på tv och att spela på tips och trav. dessutom läser vi gärna kvällstidningar, kanske för att vi är så intresserade av bantningstips. förutom att lägga ner pengar på sådana hobbys köper vi mycket hårvårdsprodukter och after shaves eller parfymer.

vi är helt enkelt typ D12: OPALer - Old People Active Life. vilken typ är du?

Spännande skivsläpp.

2007-01-08T19:50:00.002+01:00

I år kommer både the Shins och Arcade fire med nya album. Jag blir alldeles pirrig i hela kroppen. Dessutom väntar jag otåligt på Salem Al Fakirs skiva som lovas släppas alldeles snart. Bara tanken på fler vackra lyckopiller skapade av hans underbara pianofingrar, lyser upp i vinterhöstruskmörkret. Jag hoppas att jag inte blir besviken.

Trevliga gamla favoriter som presenterar nytt material i år är även bland annat Frida Hyvönen och José Gonzalez - samt Ace of Base och Michael Jackson. Två ska bort.

Två är borta.

En fuglefågel som sjöng?

2006-12-14T19:56:00.001+01:00

Jag vet att det är fräckt att han vandrar runt där i rymden - eller svävar vill jag nog hellre säga. Jag är imponerad; dock lite oförstående inför det faktum att det finns människor som frivilligt ger sig ut i det där stora, mörka vakuumet.

Men det jag förundras över allra mest är hans märkliga efternamn. Vad betyder det egentligen? Är det kanske ett namn taget på grund av dess poetiska skönhet eller förmåga att fastna?

(Kon)fundering.

2006-12-14T15:44:00.002+01:00

Tittar ut genom fönstret. Totalt mörker råder. Alltid. När man vaknar är det mörkt, kanske med en aning av soluppgång borta i fjärran. Men snart tar molnen över och resten av dagen är natt.

Och jag blir lite smått tokig på den inledande boken i Paul Austers New York-trilogi. Är den så speciell egentligen? Vad för slags meta-kommentar à la Don Quijote är det han vill förmedla? - Och varför? Om enda syftet är att förvirra och väcka märkliga tankar i allmänhet så ställer jag inte upp. Fast jag antar att det är just vad jag gör, samt överanalyserar å det grövsta. Historien engagerar mig dock inte så mycket och kanske är det därför jag behöver tolka alla skumma avsnitt [läs: hela boken].

Problemet med paraplyer...

2006-12-12T16:59:00.002+01:00

...är att de är så satans ömtåliga. Vem konstruerade dem så? Och det blåser väldigt mycket här i Göteborg. Mitt stackars regnkydd ser ledsamt tilltyglat ut och uppfyller inte alls sin funktion. Det enda som hålls torrt är min huva och den täcks redan med en basker.