Street smarts.

Älvsjö

MARK KOZELEK - "The Finally LP"

SKIVRECENSION

INDIECOUNTRY

The Finally LP hålls samman av en stämningsfull och intim känsla. Perfekt för mörka vinterdagar. Fast hade det varit het sommar hade skivan fungerat alldeles utmärkt i roadtripstereon, också.

Albumet är en samling coverlåtar som Mark Kozelek, frontfigur i både Red House Painters och Sun Kil Moon, spelat in på olika samlingsskivor.

Favoritspåret är ”New Partner”, i original av Will Oldham (a.k.a Bonnie ”Prince” Billy a.k.a Palace Music och så vidare). För här utökas kombinationen gitarr och Mark Kozelek med en diskret körstämma som gör en otrolig skillnad.

Albumets enhetlighet gör tyvärr att variationen fått stryka på foten. Mark Kozelek har en fin countryröst, även om den låter mer som att ”allt är hopplöst och jag orkar inte bry mig”, än ”allt är fruktansvärt lidande som jag behöver gråta ut över”. Men bara gitarr och sång blir ensidigt i längden. Det halvtimmeskorta albumet känns längre.

”Det är inget upplyftande”, som min mor skulle ha sagt. Men, sammanfattningsvis, inte desto mindre njutbart för det – för en stund.

Svenskan och en gammal clementin.

Det här med att ha ett hem innebär vissa saker. Så när jag vandrar in i en livlös lägenhet med ett ekande kylskåp känns det inte riktigt som hemma. Posthögen innanför dörren var inte så stor som jag trodde att den skulle vara. Ingen vill oss någonting...

Konstigt bara att Svenska Dagbladet låg på hallmattan när jag vaknade i morse. Visserligen kan vi ha nappat på något slags månadserbjudande. Men nu? En enda tidning har vi fått den senaste månaden - och det var just i dag när jag är här för en 60-timmarsvisit. Det var en trevlig upptäckt, och frukostmackorna (med smöret som luktade mysko) blev mycket godare med morgonläsning.

Jag hittade också en minst månadsgammal clementin i en väska. Min första tanke var: "Varför har jag en fejkplastclementin?", innan jag förstod att de blir stenhårda av att inte skalas och ätas upp. Men den luktade inte illa. Hade jag haft tre stenhårda clementiner hade jag kunnat öva på jonglering.

Hemma, var ligger det någonstans?

Jag sitter på bussen, mastodontresan, på väg hem till Stockholm från Göteborg. På fredag reser jag till Örebro och på söndag återigen hem till Göteborg. På tisdag drar jag tillbaka till Örebro. Örebro skulle kunna vara hemma. Men grunden är inte riktigt tillräckligt välbyggd för det.

Men vad som är hemma är intressant. Nu är jag uppenbarligen på väg till mitt hem. Lägenheten där Andreas och jag har alla våra saker, nåja det mesta, och betalar hyra. Visserligen är det ett andrahandskontrakt - men inte desto mindre ett hem. Vårt hem. 

När jag suttit på skolan de här veckorna, inne i Göteborg, säger jag att jag ska åka hem när jag sätter mig på bussen till föräldrarhemmet i Partille. Det är kanske inte så konstigt. Det är många som har två hem. Och föräldrarhemmet/n kallar många för hem så länge föräldrarna bor kvar där man växte upp.

Vad som är konstigt är att när man är ute och reser har man också ett behov av "hemmet". När Hanna och jag var i Dubai pratade vi naturligtvis om saker hemma (i Sverige). Men också om att "nu räcker det med sol och bad, nu åker vi hem till hotellet". 

Enligt underbara NE är definitionen av hem "stadigvarande bostad" eller "institution för vård och service". Jag kan inte påstå att hotellrummet i Dubai stämmer in på någon av de båda beskrivningarna, vad man än har att säga om till exempel inredningen i rummet.

Så, kan någon ge svar?

JULIE VENUS - "Julie Venus".

ur NA

SKIVRECENSION, 

ELEKTRONISK POP. 

Örebro-franska Julie Venus debutalbum sparkar igång riktigt ordentligt. Introt till ”I’m thinking it over” är medryckande och sätter en hög standard. 

Visst följs inledningen upp med ytterligare åtta spår som alla har någonting lockande. Det kan vara en schysst synthslinga eller en kaxig basmelodi. Men alltför ofta stannar det bara vid bra intentioner.

Det låter helt enkelt inte fullt så bra som det skulle kunna göra.

Första singeln ”Livin’ it up” uppmärksammades rejält förra året, bland annat i P3, och bidrog till hypen som nästan hann dö ut innan skivan nu släpps. Och kort sagt bjuder debuten på sval, intelligent danspop. Men kylan tränger på för mycket. Jag saknar ett visst mått av mod, personlighet och värme.

Bärbara konserter.

Min gamla skolfranska är inte särskilt bra. Därmed kan jag tyvärr inte förstå allt (säkerligen) briljant och intressant på La Blogotheque. Det handlar om musik, så mycket hajar jag, och jag är helt förälskad i deras Concerts à emporter. 

(Min franska är ändå på den nivån att jag funderade lite över om det egentligen ändå skulle vara en grav accent (`) över a:et i Consert à emporter - när det inte var det i youtube-klippets rubricering. Jag hade rätt. Bokstäverna i klippet är för övrigt versaler och lämnar inte utrymme för en grav accent.)

Konceptet är att de går runt i någon stad någonstans med en eller flera artister som drar en låt på öppen gata eller torg, framför kameran.

Fridas visor.

Frida Hyvönen gör mig aldrig besviken. Silence is wild är årets bästa skiva. Den fick mig att njuta och slappna av på stranden i Dubai, och somna på hotellet om kvällarna. Jag kommer aldrig att tröttna.

Från Fridas visor till Fridas visor av Birger Sjöberg. Som till exempel "Släpp fångarne loss, det är vår", här något modifierad av bästa farbröderna Hasse och Tage.