Dubai.

Av någon konstig anledning befinner vi oss på reportageresa i Dubai, Hanna och jag. Vi fick för oss att göra examensjobbet som utrikeskorrespondenter. Det är svårt. Och Dubai är lite jobbigt och vi har en konstig, orolig känsla i magarna. 

Överallt indier. Var man än går: indiska byggarbetare, indiska pashminasjalförsäljare, indiska affärsmän och indiska restauranger. Och överallt män. Ofta är vi de enda kvinnorna på en gata. Ibland skymtar en afrikanska, någon ryska eller en arabiska i burka.

Här finns och syns otrolig rikedom. Samtidigt väldig fattigdom. Alla taxichaufförer saknar sitt Pakistan eller Indien, har varit här i fem, sex år och längtar efter grönskande hemstäder och benämner Dubai som "artificial".

Dessutom är här fult, även om den växer för varje dag när vi upptäcker små guldkorn. Det finns ett par kvarter som har någon slags personlighet och charm. Men den oroliga, lite illa till mods och obehagskänslan består. Så bor vi också på ett skabbigt hotell i kvarteret Deira, som är något slags äldre kvarter (läs: inte skyskrapor eller köpcentrum utan gamla souks). Vi är troligtvis de enda kvinnliga gästerna på hotellet - där det för övrigt luktar urin i lobbyn. Dushdraperiet har inte blivit tvättat på fem år, i toaletten bor det kryp och i går tog vi livet av en kackerlacka som kröp på sängkanten.

De bästa stunderna är när vi nästan glömmer var vi är och varför (prestationsångest, ni vet). Som på Basta Art Café, som är en fantastisk oas mitt i staden där trafiken inte hörs. Då somnar vi nästan i soffan när böneutropen skallar från den närliggande moskén. Det är också skönt att ta tvåkronorsbåten över floden, i stället för att åka taxi runt halva stan, tillsammans med alla arbetarna. Då fläktar det skönt, vi känner pulsen av staden och de historiska vingslagen från den handelsväg som floden än gång var.

Stranden är naturligtvis ett avslappnande utflyktsmål. På fredagar är de flesta indiska (bygg)arbetare lediga. I går kom de i busslaster till den öppna stranden utan inträdeskostnad, bara för att bli bortkörda. "They're wearing long pants" var badvakternas ursäkt, men det verkliga motivet tycks vara att undvika blandningen av rika turister och fattiga migrantarbetare. 

De indiska männen tycks annars tillbringa sin ledigdag åt att strosa runt tillsammans i grupper om ungefär sex. De håller varandra i händerna, kramas, går arm i arm eller annat som för att uttrycka sin vänskap. Det är fascinerande och oerhört gripande. I dag ska vi snart försöka ge oss ut till lägren där de bor. Lägren som hyser hundratusentals men som inte ens finns utsatta på kartan.