I bland behöver man bara byta racket.

Andreas och jag har spelat badminton några gånger i höst. Jag har alltid varit peppad inför, haft det tokkul den första kvarten men sen har mitt tålamod och pepp trutit. Det är inte kul när det är så uppenbart ojämnt.

Jag har smält att vi fått anpassa poängräkningen så att jag vinner ett set om jag tar åtta poäng, Andreas behöver ta hem 15. Jag har däremot inte kunnat smälta att jag måste kämpa så himla mycket mer, att jag måste ta i enormt mycket för att få en långboll över nät och därmed inte hinna tänka efter och kunna placera bollen taktiskt - BARA för att jag är en liten tjej på 1 och 65 och för att han är en stor karl på 1 och 90 (tänk er räckvidden!). Jag har inte velat erkänna att jag som kvinna är svagare. Det bär så jäkla mycket emot.

I dag var jag mispepp redan innan vi började spela. Av någon anledning valde vi dock att byta racket "bara för skojs" skull. Jisses! Det var som en helt annan Susanna som sprang fram och tillbaka. Plötsligt kunde jag göra stoppbollar (utan att bollen studsade bara en knapp decimeter från racket) och långbollarna blev långa på riktigt. Mitt racket är tydligen ett jäkla skitracket.

Nu känns det lättare att erkänna att jag inte är lika fysiskt stark som Andreas. Men när jag vann en boll i dag så var det verkligen jag som kämpat bra, med ett fullgott badmintonracket, och inte Andreas som slarvat.

Det är ju också det som är grejen med det här med feminism: att få tillgång till lika bra racketar, liksom.