Och så lite film.

Jag är periodare. Men är vi inte alla det? Den senaste tiden har det blivit en del tittande på film för mig. Eller i alla fall mer än vanligtvis. Det har varit en salig blandning med allt från hemska, men ändå tittbara Wallander på tv4, till både gamla och färska Oscarsbelönade filmer.

Ett axplock:

I heart Huckabees: ***
Vad är meningen med livet? Hur är allt uppbyggt? Är vi individer som drabbas av enskilda händelser och alltings jävlighet; eller är vi alla del av någonting större, något fungerande, ganska fint där allt och alla påverkar allt och alla? Detta är en väldigt märklig film med en gedigen ensemble: Jason Schwartzman, Mark Wahlberg, Dustin Hoffman, Jude Law och Isabelle Huppert (Pianisten). Men det hjälps inte. Jag får hjärtsnörp av tempot och tycker inte att tokigheten är så charmig.

There will be blood: ***
En fantastisk film - egentligen, men det är någonting som fattas. Daniel Day-Lewis är fantastisk, musiken är väldigt bra liksom fotot och scenerna storslagna. Jag tror att det är någonting med själva historien som stör mig, eller helt enkelt bara inte intresserar mig tillräckligt.

Ping-Pongkingen: **
En skolklass med hyperaktiva grabbar och lärare som talade högt med varandra. Det var mitt sällskap i biosalongen. "Vilken konstig film". Jag kan hålla med, även om jag höll det inne. Jag tycker att den är lite för långsam och torr för att hålla hela vägen. Jag tyckte ungefär detsamma om regissören Jens Jonssons hyllade tv-serie God morgon alla barn. Det är schysst att han skapar en egen värld, likt Roy Andersson. Jag drömmer mig dock inte med/bort/in i den.

4 månader, 3 veckor och 2 dagar: ****
Fantastiskt skådespeleri och dramatik. Några scener är riktiga guldkorn (som en vid ett middagsbord, vilket ju ofta är succé, med repliker som studsar hit och dit) medan andra är mer svårsmälta; vissa är onödigt långa och dokumentärlika. Jag tappar däremot aldrig tålamodet, jag bara funderar över det faktum att jag vanligtvis hade gjort det. Men det är en väldigt bra skildring av livet i den rumänska diktaturenpå åttiotalet. Övergripande handlar den egentligen om politik och förtryck - men utan att någonsin tala om det. Det är bra film.

Joy Division: ***
Anton Corbijns Control är en favorit bland mina senast sedda filmer. Den här dokumentären, som jag såg på dokumentärfilmfestivalen Tempo, har en annan vinkel och berättar inte riktigt samma historia. Visst är berättelsen om Ian Curtis, hans familjeliv och älskarinna med. Men fokus är, i alla fall inledningsvis, på musiken och dess karaktär - som ett resultat av det nordengelska livet, sent sjuttiotal. Joy Division lät Manchester. Som pubarna, gatorna, smutsen och fattigdomen. Och det är fantastiskt intressant. Men dokumentären är inte så snygg och formatet ganska trist. Dock ska skaparna ha beröm för att de grävt fram så mycket bootleg- filmer och bilder. Det ger en starkare känsla av "på riktigt", vilket annars kan vara svårt för mig att känna. Jag som lyssnat på Joy Division sen jag var 14 och alltid sett på alltsammans som någonting mytiskt, eller i alla fall "för längesen".