No one belongs here more than you.

Miranda July (<--klicka!) är enastående.

Me and you and everyone we know är en sån där film som jag önskar att jag inte hade sett - bara för att få se den för första gången igen.

Hennes novellsamling No one belongs here more than you (<--klicka!) beskriver en liknande, pastellfärgad och i grunden vacker värld. Hennes särdrag är hennes speciella berättarröst och att hennes huvudpersoner är helt vanliga människor. Eller är de det? Miranda July har en förmåga att ge sken av att hennes figurer är normala, nästan överdrivet normala, torra, enkla människor - som råkar ut för lite märkliga saker i sina liv. Men egentligen tror jag att människorna inte alls är så omärkliga. Måhända inbundna, eftertänksamma eller osynliga, men inte som vilka som helst. Jag tycker inte heller att ögonblickshistorierna är så speciella som vid en första anblick. Så det kan vara tvärtom, men jag är som sagt inte säker.

Hur som helst är det en blanding av vardaglighet och abnormitet, stort och smått liksom dröm och verklighet. Allt kryddat med tillbakadragen humor och finurliga formuleringar. Jag läser novellerna högt för mig själv, bara för att få uttala de bisatser och betoningar som hon snickrat samman.

Jag är med andra ord svag för Miranda July. Jag läser hennes novellsamling såsom jag glufsar i mig en godispåse med läckra karameller. Jag vill ta en i taget, försöker spara mig och suga på dem länge. Men jag kan inte hålla mig och slukar allesammans i ett svep. En efter en, så snabbt som möjligt.