Start me up

En hel vinter går man utan Allsvensk fotboll. Man saknar den inte riktigt. När den sista slutsignalen blåstes på hösten var jag precis lagom mätt och belåten. Och under svenska uppehållet ser jag spansk, italiensk och engelsk fotboll på tv - och saknar den svenska ännu mindre.

Förra veckan var det smygpremiär med Supercupen. IFK Göteborg mot Kalmar och jag undrade var tempot, tekniken och spänningen var. Jämfört med de stora ligorna i Europa är det så segt och det blir så uppenbart när det nalkas allsvensk premiär efter en tom vinter. Jag blir sällan premiärnervig eller sugen.

Men så sitter jag där på Örjans Vall och ska se en redan på förhand medioker premiärmatch. Och medioker är ordet. Varken tillknäppt tråkmatch eller briljant anfallsfotboll. Men på något sätt ändå underhållande. Så där som bara liveidrott kan vara. Speciellt fotboll.

1-0 till Halmstad som kanske var snäppet vassare än Gefle. Peter Larsson var enorm i försvaret och Fribrocks mål var vackert. Men i övrigt fanns mycket mer att önska. Nye holländaren Prent var okej men brassen Anselmo behöver nog mer tid för anpassning.

Gefle var passivt. Gefle som journalister ofta förutsätter går in för att ta en poäng på bortaplan - en fördom de blir irriterade på. Men är det så konstigt att tro så när anfallen rinner ut i sanden för att tre, fyra Geflesnubbar kämpar mot sju, åtta försvarande Halmstadspelare? Oremo visade några trick, Berggren sprang på med sin specialsko och nyförvärvet Jawo var pigg och anfallsvillig till och från. Woxlin var stabil på mitten också, resolut och säker, men i övrigt stoppar jag inget i minnesbanken.

Fem riktiga chanser på hela matchen, ett mål och några fina finter. Det var allt. Det räckte dock gott för att tina mitt frusna fotbollshjärta.