Bitterfitta.

På tågen fram och tillbaka till Stockholm lättläste jag Bitterfittan av Maria Sveland. Det är ju inget mästerverk men en lagom intressant och uppfriskande bok. Som vanligt när jag läser så kallad feministlitteratur, blev jag en bitterfitta jag också. Verkligen. (När jag hade läst Nina Björks Under det rosa täcket var jag konstant på krigsstigen i flera veckor. Det är bra.)

Jag pratar rättvisa när det kommer till minsta detalj. Göteborgshelgen präglades mer av mina (skrämmande) bäbisdrömmar och jämställdhetsprinciper inom förhållandet, än av kärlekssaknande hångel. A. hakade i viss mån på och diskuterade. Det är trevligt. Jag håller med Maria Sveland. Att vara bitterfitta kan vara bra - man reagerar och blir förhoppningsvis arg och högljudd efter den första bittra smaken i munnen.

Hur som helst. Bitterfittig har jag varit, så jag trodde jag hörde i höre i dag när jag kallades för hora. Jag trodde att jag hörde i höre och att jag blivit så bitterfittig att jag tror det värsta om alla av manligt kön. Jag gick i alla fall trottoaren fram, trött efter jobbet, på väg till mataffären. Så mötte jag en sån där typisk 16-årig kille. Med slappa byxor, kanske joggingbrallor, keps på huvudet och träningsväska över axeln. Precis när vi möttes och gick förbi varandra hörde jag honom viska "Hora". Lågt, lågt.

Sen fortsatte vi gå åt våra olika håll. Till skillnad från Maria Sveland kommer jag inte ihåg alla gånger jag kallats för hora, eller ens om de är så många. Men i dag hände det och jag lär glömma det igen. Det var ju bara en viskning. Sådär lagom hög att jag skulle höra den eller ens tro på att den yttrats. Och bitterfittan i mig sållar minnen för glatta livet.

Jag gick vidare och köpte avocado. Det jag lägger i minnesbanken från i dag är den fantastiska varma koppen-middagen + tre knäckemackor med avocado och citronpeppar på.

prostituerad man.