My so-called weekend.

Hosta, övningskörning, chokladbollar och Mitt så kallade liv har varit min helg. Fint på sitt sätt. Jag gillar att jag har alla avsnitt inspelade på VHS. Jag har sett samtliga många gånger så banden är slitna. Det svajar, det är kornigt men det är härligt.
Jag gråter minst en gång per avsnitt, jag blir deppig tonåring och får nostalgiont i hjärtat, jag vill färga håret rött som Angela eller svart som jag gjorde på riktigt - dåförtiden, jag vill klä mig i stora flanellskjortor à la grunge-94, jag blir hångelsugen som en okysst flicka och suktar efter Jordan Catalano. Precis som när jag var 13.

Men nuförtiden, tio år efter jag satt vid videon och tryckte på rec, förstår jag mig på mamma Patty mycket mer. Jag kommer att bli en sån tjatgnatig, överorolig, kontrollfreakande mamma som hon är men inte vill vara - vilket jag inte heller kommer vilja. Och det är oroande.